Mike Oldfield
|
Tubular Bells (1973), 8
Tubular Bells är en sömlös väv av allehanda infall där nittonårige Oldfield spelar i stort sett alla instrument själv, och det rör sig om många. Musiken är snäppet mer innovativ, originell och lustig än vad den egentligen är välljudande. Stundtals blir det pampigt. Andra gånger minimalistiskt. Mot slutet av a-sidan drivs musiken mot klimax när Oldfield ceremoniellt presenterar nya instrument mot samma melodisnutt. En annan kul sekvens är när bergstrollet taktfast marscherar fram grymtande en bit in i b-sidan. Plötsligt när det är som tokigast försvinner trollet och musiken blir bara förtrollande vacker och stämningsfylld med Oldfields el-gitarr och orgel. Bästa sekvens: 16.20 – 21.35 i b-sidan. Hergest Ridge (1974), 8 Musiken börjar soft och harmoniskt med olika stränginstrument och orglar. Vi hör folkliga toner och det hela är ståtligt på ett lågmält sätt. I mitten av a-sidan stegrar musiken mot klimax tills den bryts av. I bakgrunden framträder distad bas och svag orgel. Strax ljuder klar elgitarr under några minuter tills en ljuvligt vacker kör hörs med mäktigt vokalt arrangemang. Finns det något som heter änglakör så hörs sådan nu. B-sidan följer ett liknande mönster men lyfter inte på samma sätt. Hergest Ridge är jämnare och mindre brokig än Tubular Bells, och kommer så gott som upp i samma nivåer. Bästa sekvens: Kören mot slutet av a-sidan. Ommadawn (1975), 8 Igen bjuds det på vackra teman som upprepas med en rad olika instrument, de flesta spelade av Oldfield och ibland lite för slipat. Ommadawn är kanske ännu mer folklig än föregångaren. Här hämtas stark inspiration från keltisk folk vilket ger skön känsla av gångna tider. B-sidan är bäst. Ca 5.25 minuter in i den, efter en skimrande inledning, kommer ett ljuvligt gitarrparti som ackompanjeras majestätiskt med säckpipa i ett antal minuter och som sen övergår lika ljuvligt till flöjt. Slutligen överraskar Oldfield med en kul liten sång om att det bästa man kan göra är att rida på en hästrygg. Bästa sekvens: Gitarrpartiet en bit in i del 2 som ackompanjeras med säckpipa Incantations (1978), 3 Oldfield kör samma upplägg igen, med låtar som upptar hela sidor. Denna gång i form av en dubbel-LP. Och denna gång helt utan känsla och finess. Här låter upphovsmannen den matematiska perfektionen ta över musiken. Det folkliga uttrycket inordnas i abstrakta formler, i en sömlös väv av cirklar, spiraler och mantran. Ibland är musiken hypnotisk, ibland bombastisk och ibland bara totalt stressande. Ofta hörs hemska flöjter, likt panflöjt. När man är på ett väldigt specifikt rätt humör kan musiken bitvis vara snudd på trivsam, det kliniska uttrycket till trots. Fast oftast vill man bara kräkas när man lyssnar på detta. Bästa parti: En stund in på b-sidan av första LPn Crises (1983), 5
Oldfield ger inte upp sin besatthet att skapa omöjligt långa låtar: Crises upptar hela a-sidan. Det var ett tag sedan artisten hade känslan i behåll att kunna göra så. Låten blandar mellan högt och lågt, men har ett slutparti som är relativt intressant att lyssna på. B-sidan utmärks av den kända hitten Moonlight shadow, en riktig pärla faktiskt, unik i sin rättframma klarhet och vackerhet med välsjungande Maggie Reilley. I övrigt finns föga att se fram emot, bortsett från virtuost spel på strängarna i Taurus. Sammantaget är Crises en extremt brokig skiva som inte håller samman och knappast heller måttet. Bästa låt: Moonligt shadow |
|