Angel Olsen

Half Way Home (2012), 7
Acrobat heter en av låtarna här. Akrobatik är kanske det rätta ordet för att beskriva Olsens sång och röst. Det är en sån där sång och röst man skulle kunna ogilla, men det gör inte jag. Den lockar och pockar, darrar och knarrar, slirar och spirar. Anar man Joan Baez där bakom nånstans? Leonard Cohen? Musiken är rätt stilla och reflekterande, beklagande. Avskalad. Ofta bara med sången och ett enkelt kompande på den akustiska gitarren, då och då ackompanjerat med dramatisk bas. The sky opened up bygger upp en suggestiv stämning med just basen och ödesmättad spansk gitarr där bakom.
 
Bästa låt:  
The sky opened up

My Woman (2016), 9
En stunden markerade rytmer och linjer, andra nattsuddjazzigt. Eller beslöjande psykedeliskt. Angel renodlar sin nasala sång med tajming och balans. Det varierar från det bombastiska till det subtila, nakna, råa; med gemensamma nämnaren att det funkar och flödar. Mitt i albumet uppnås något slags klimax med Not gonna kill you; härligt driv och dramatik. Sedan bara växer musiken. Sister påminner om Fleetwood Mac, som nåt som Stevie Nicks hade kunnat ligga bakom. En annan riktigt fin sak är Woman, en mäktig ballad där en så enkel sak som en bas åstadkommer underverk, för att inte tala om mellotronen, sången, gitarrerna…
 
Bästa låt:
Woman

All Mirrors (2019), 9
Musiken är pompös, allvarstyngd, stilig, försiktig – allt detta. Det är synt och det är rock men också stråkar och stora orkestrala arrangemang. Olsen blandar skickligt motsatser: det svulstiga och minimalistiska, det organiska och syntetiska. Det är mycket volym och storslaget liksom tillfällen av intimitet och när hon låter bli att sjunga ut. En dos progressivt och psykedeliskt blir det också. I Spring kombineras allt detta på ett lysande sätt, loj sång med känsla och darr. Tonight är en annan vacker sak, i synnerhet med de smäckra stråkarrangemangen. Så fortsätter det och avslutningen blir en återblick till 60-talets wall of sound.

Bästa låt:
Spring