Opeth

Heritage (2011), 7
 Opeth är ett band som briljerar med instrument och arrangemang. Det är inte den bullriga och growlande Opeth som fångar mitt intresse. Dödsmetallen kan jag slippa. Därför är den här plattan intressant. Här fokuseras det progressiva i Opeths repertoar, förvisso i ett visst övermått. De frekventa takt- och andra byten skapar en något kaotisk tillvaro. Musiken är därtill för mycket av karaktären opera, musikal och häxprocesser. Jag gillar mer när det urfolkliga arvet känns i melodislingor och harmonier. I feel the dark har ett snyggt akustiskt riff, drömsk mellotron och bra dynamik. Folklore blandar folk och hårdrock på elegant vis.
 
Bästa låt:
I feel the dark

Pale Communion (2014), 7
Tung, smattrande rytmik och dimmiga lager av symfoniska harmonier och kristallklar gitarr och en smärre dos nordisk folklig fantasi pusslas ihop till en estetiskt tilltalande progressiv helhet. Trots allt det fina och skickliga kan samtidigt sådan här musik lida lite av allt det överdrivet teatraliska. Pågår en musikal månntro? Det finns en låt som heter River som bryter av detta på ett skönt sätt. Här ljuder vacker stämsång som nästan påminner om Crosby, Stills, Nash & Young. Varför fogar inte Åkerstedt och gänget in mer sånt? Efter ett tag sliter sig nämnda låt iväg i en egen proggig galopp, dock. 
 
Bästa låt:
River

In Cauda Venenum (2019), 8
Albumet myllrar av stämningar och känslor. Det är teatraliskt och sagovärldsfrodigt, som det brukar vara med Opeth. Isigt, kargt och så en och annan ört som tränger sig ut via bergets sprickor. Mitt i alltihopa går att urskönja skiffer av jazz. Faktiskt hittas alla möjliga traditioner från den skandinaviska myllan. Och så gillar jag barnrösten som dyker upp emellanåt. Albumet växer med lyssningarna. Mycket skickligt och vackert uppbyggda nummer radas. Bitvis är musiken rent ljuvlig, exempelvis vändningen ca 6 minuter in i Hjärtat vet vad handen gör där det inte minst går att njuta av oerhört snygga handlag med instrumenten.

Bästa låt:
Hjärtat vet vad handen gör