Pink Floyd
|
The Piper at the Gates of Dawn (1967), 8
The Piper at the Gates of Dawn definierar psykedelisk rock. Musiken är knäpp och hallucinerande. Hela tiden finns något lockande, sugande och vackert i galenskapen. Pow R. Toc H., för att exemplifiera, börjar med att någon i falsett sjunger ”doy doy”. Därefter böljar låten fram på lätta moln med mysig repetitiv bas och vackert ackompanjerat pianospel för att slutligen återgår till gåtfull, obekväm rock. Trots frosseriet av egendomliga ljud och krångelpartier tappar Pink Floyd aldrig bort rytmen, samklangen och känslan för det vackra. Den suveräna Interstellar overdrive utgör själva kvintessensen av detta att blanda fult och vackert; gnissel och välljud. Bästa låt: Interstellar overdrive A Saucerful of Secrets (1968), 6 Inledande Let there be more light har ett enastående basintro som efterhand övergår till en pumpande, hypnotisk, psykedelisk orgelbaserad rock. Ungefär lika fräck är den minimalistiska Set the controls for the heart of the sun som följs av heltokiga Corporal Clegg. B-sidan fungerar sämre. Den över 11 minuter A saucerful of secrets är mest ett svärmeri av oljud även om larmet så småningom placeras in i en ganska skön rytm. Den klingar ut i först vacker och sorglig orgel och därefter gracilt vokalt arrangemang. Albumet har sina högtidsstunder men saknar flöde och helhetskänsla och lider av för många aparta hugskott. Bästa låt: Let there be more light Ummagumma (1969), 4 Första halvan av dubbel-LP:n är live-versioner av beprövade kort. Jag har viss behållning av utdragna Astronomy Domine. Set the control for the heart of the sun är skönt suggestiv. Originalen funkar emellertid minst lika bra. Det nya materialet drar åt klassiskt håll. Sysyphus inleds med klassisk piano. Sedan blir det buller och bång och jordens undergång. Efter denna följer allt möjligt: spökvandring, kalle anka, morgonfågelsång och regnskog. Bland en del vackra harmonier finns mestadels ångestframkallande läten. Nej, Ummagumma är en parentes i Pink Floyds repertoar; dramatiskt, utdraget, snudd på högtravande. Mycket känns som en osäker övning i att tänja gränser. Bästa låt: Set the control for the heart of the sun Atom Heart Mother (1970), 7 Den närapå 24 minuter långsamma, mäktiga, gastkramande rock-kompositionen Atom heart mother inleder albumet. Det finns ett pompöst återkommande tema i låten som avbryts med olika ljud och oljud. Bäst bland ljuden är den mörka och pampiga kören som dyker upp här och där, men mest mitt i. Mitt i skivan varvas det relativt trevliga låtar. Avslutningsvis hör vi knepiga Alan’s psychedelic breakfast där vackra melodiska partier varvas med partier av meningslöst köksskrammel. Jag är inte särskilt road av att lyssna på droppande kranar, någon som tänder ett ljus, skramlar med besticken, häller upp te eller ägnar sig åt andra morgonsysslor. Bästa låt: Atom heart mother Meddle (1971), 8 Meddle inleds fräckt och farligt med One of these days med dess häftiga basgångar och jämrande gitarr. Den enda röst som hörs är Nick Masons, sjungande “One of these days, I’m going to cut you into little pieces!” Musiken kontrasteras sen bjärt av ett par vackra och atmosfäriska nummer som följs av diverse psykedeliskt plock. Ett stornummer är den över 23 minuter långa Echoes som är uppbyggt av olika sektioner med återkommande teman, mellanpartier, och klimax; somliga ljuvligare än andra. Ibland blir kontrasterna lite för dramatiska och sammanhållningen något blek men albumet håller hög klass och rymmer många utsökta harmonier. Bästa låt: A pillow of winds Obscured by Clouds (1972), 7 Musiken här är ett soundtrack till en film som förmodligen ingen känner till (La Vallee). Det är inget fel på materialet eller flödet. Några låtar är riktigt bra, framför allt de fina balladerna Wot's... Uh the Deal... och Stay. Man hör att det är Pink Floyd som ligger bakom musiken, men man märker att de inte har gett allt. Och att det gick fort att spela in skivan. Musiken är betydligt enklare än tidigare. Inget fel med det, men de har inte bemödat sig att komponera ihop ett album för framtiden; de hade väl på känn vad som komma skulle. Bästa låt: Stay The Dark Side of the Moon (1973), 10 Historiens främsta album. Det är den speciella på samma gång mörka, gåtfulla och ljuva atmosfär som byggs upp som gör skivan. Som etableras på en gång med Breathe in the air. Och som flyter på ända till den sista tonen. Albumet har ett fenomenalt flöde och hyser samtidigt några av historiens förnämsta låtar: Time, The great gig in the sky och Us and them. Jag njuter av rösterna som dyker upp här och där, av de följsamma övergångarna mellan låtarna, av den vibrerande kören som dyker upp från och till, av de oerhört sugande rytmerna och av en massa annat. Bästa låt: Us and them Wish You Were Here (1975), 10 Skivan innehåller fem låtar, varav samtliga är klassiker. Shine on you crazy diamond (Part 1) inleder albumet på ett oändligt utdraget vis. Efter en evighet långt uppe i en drömvärld väcks man bryskt upp ur för att landa på jorden och fabriksgolvet med monotona, frenetiska och dystopiska Welcome to the machine. Trots att låten är helt annorlunda än förra så känner man sig ändå förberedd till denna nya stämning. Musiken fortsätter på lika briljant vis med Have a cigarr. Jag gillar radiobruset som bryggar över låten till nästa överfenomenala Wish you were here. Sen avslutas skivan ungefär som det började. Bästa låt: Wish you were here. Animals (1977), 9 Det här är en samhällskritisk skiva med hundar, grisar och får som metaforiskt och sarkastiskt får efterlikna människans djuriska drag i det kapitalistiska systemet. I denna dystopiska men snygga, stämningsfulla atmosfär sitter man och gungar med, minut för minut, och väntar på att något märkligt ska hända, vilket det ideligen gör. Jag gillar t.ex. när djuren kommer in såsom en bit in i låten Dogs när en ensam gitarr ljuder med hundar skällande i bakgrunden till skön groovig rytm. Eller när fåren i Sheep kommer och tar över ljudbilden, ungefär som man skulle kunna tänka sig proletariatets omstörtande av kapitalism. Bästa låt: Pigs (Three different ones) The Wall (1979), 10 The Wall fungerar illa som bakgrundsmusik och bekväm lyssning. Det är den inte till för. En jobbig historia ska berättas. Därför kan inte musiken vara komfortabel. När musik samtidigt ska vara en berättelse störs ibland själva flödet. Istället tillåts berättelsens flöde dominera för mycket. Här flödar både berättelsen och musiken. Övergångarna mellan låtarna är lysande. Musiken är storartad med otaliga fantastiska stycken och partier. Ytterst dramatiskt blir det när storyn ackompanjerad av symfoniorkester drivs mot The Trial - en lika knäpp som briljant låt - som upplöses med befallningen "Tear down the wall". Med murens ras synes ljuset i tunneln. Bästa låt: Comfortably numb The Final Cut (1983), 3
Jag har svårt att känna att detta är Pink Floyd. Det är en skiva helt enligt Roger Waters dirigentpinnar och tankespöken. Nästan bara han sjunger. Det är spillrorna av The Wall. Det finns beundrare av detta album, de som gillar berättelsen. Men att lyssna på musiken, utan att ha berättelsen i fokus, gör det hela ointressant. Jodå, det finns fina partier och inslag: kören i When the tigers broke free till exempel. Under ett par låtar får man faktiskt höra Gilmour-solon; men, nja. Oj vad sömnig och nedstämd man blir när man lyssnar. När får man lyssna på något annat? Bästa låt: The gunner’s dream A Momentary Lapse of Reason (1987), 7
Förra albumet var 100% Waters, vilket inte blev inte bra. Nu har Waters lämnat gruppen. Ändå är det något som gnager. Det blir för perfekt, något med känslan sitter inte riktigt. Eller är det något med ilskan, indignationen som saknas? Vad som inte är fel på är soundet. Ett mustigt, dröjande sound upptar rummet. Det är ett rent ljud med många effekter och lager. On the turning away är albumets Comfortably numb. Den är mäktig men - förstås - inte jämförbar med föregångaren. Avslutande Sorrow är albumets läckraste bit. Den låter som marscherande elefanter. Är det vad Pink Floyd blivit? Bästa låt: Sorrow The Division Bell (1994), 7
Som väntat skapar Pink Floyd mäktiga rymder i sin musik, med ekon, distans, resonans och ett sound som är kliniskt rent. I detta över timmen långa album återanvänds många slags Pink Floyd-ljud och atmosfärer från decennier tillbaka. Bandet är inte särskilt innovativt, men det måste inte vara fel att kapitalisera på saker man kan. En sak de kan är att låta tonerna dröja ut, vilket ge ro och avkoppling för själen. The Division Bell är en vilsam skiva. Det dröjer en bit över halvtimmen innan lite snabbare takter bryter sig loss. Albumet är inte spektakulärt på något sätt, men gediget. Bästa låt: Poles apart The Endless River (2014), 6
Efter tjugo års uppehåll dyker de upp igen, eller rättare sagt bara Gilmour och Mason, fast med inspelat material från Wright. Det som förvånar mig är inte just det faktumet. Nej, mer att vad de har att komma med är att betrakta som ett mestadels instrumentellt potpurri av återanvända ljud och idéer. En ambient reflekterande tillbakablick över de gångna decennierna; särskilt en hyllning till Richard Wright. Shine on you crazy diamond! Visst är det behagliga klanger och tjusiga harmonier, som funkar bra att koppla av till i mörkret. Men summa kardemumma: albumet kan egentligen inte stå på sina egna ben. Bästa låt: Louder than words |
|