Pixies

Surfer Rosa (1988), 5
Här kommer Pixies med ruffig, punkig skitrock; musik för den kommande grungevågen. Albumets korta, rappa låtar består mest av några aviga riff och några rytande verser och refränger. Inget annat monteras upp än en standarduppsättning instrument, ett garage och ett mycket starkt patos att låta alternativ och för djävlig. Varför denna kultstatus och uppmärksamhet runt albumet? Förmodligen för att det är så alternativt och vrickat. Hur kan man exempelvis ta en låt som Broken face på allvar? Begripligt blir svaret endast om man ser musiken i kontrast till en era med drypande, kladdigt syntetiskt sound och alla dessa läbbiga trummaskiner.
 
Bästa låt:
Gigantic

Doolittle (1989), 6
För en professionell rockrecensent ingår det i arbetsbeskrivningen att dyrka det här albumet. Är den så bra? Tja. Musiken är naturligtvis vansinnigt charmig i dess galenskap och påhitt. Ta bara inledande Debaser. Någon knäppare refräng går knappt att föreställa sig. Och mitt bland all hysteri hörs Here comes your man. En helgullig grungeflirt med den tidiga 60-talspoppen. Bakom de arga gitarrerna, tjoandet, oljudet och alla skruvade infall hörs ofta en ganska munter ackordstruktur. Det är sådana kontraster som får en att haja till och som bygger bra musik. Ändå kan jag inte helt och fullt förstå all hysteri kring albumet.  
 
Bästa låt:
Debaser

Bossanova (1990), 7
Just inget här finns som påminner just något om genren Bossanova. Tung, monoton och nonchalant rock blandas med fyrverkerier och blixtrande gitarriff. Albumet hålls ihop av ett skönt taktfast flöde. Black Francis ömsom väser ömsom skriker fram verserna och refrängerna. Emellanåt är sången inte annat än vresigt prat. Mot slutet i sköna The happening låter det som någon slags monoton recitation. Det är ett rejält tryck i flera av de korta låtarna, exempelvis Rock music och Down to the well. Albumets titel är ironisk, men om denna raka, isiga stackatorock hade kryddats med lite riktig Bossanova hade något vackert vunnits.
 
Bästa låt:
Down to the well

Trompe Le Monde (1991), 7
Detta album rymmer inte mindre energi och intensitet än tidigare album. Här finns drag, effekt och finess. En sak Pixies är finurliga på är bryggor mellan låtars element. Sånt där kan man behöva placera in bra för att det ska bli ett driv i musiken vilket det kan bli i Pixies musik. Sen förekommer inga utdragna partier. Trompe Le Monde är en skiva med 15 låtar inom ramen av en standardlängd: 39 minuter. Det hinns ändå med en del stackato-liknande halvutdragna mantrapartier såsom under den roliga psykedeliska allsången i Alec Eiffel. Vad jag tycker saknas är något eller några högtidsnummer.
 
Bästa låt:
Alec Eiffel