The Police
Outlandos d’Amour (1978), 4
Det ska medges att det onekligen bjuds på en intressant och särpräglad blandning av pop, punk, reggaetakter och lite jazz. Police låg precis rätt i tiden när de kom. Roxanne är en klassiker och här finns ytterligare ett par bra låtar. Men i övrigt: hur låter det egentligen? Jag tycker musikerna får ses som lite för skickliga för att behöva ägna sig åt detta garagetrams. Hole in my life, Peanuts och Be my girl - Sally är olidligt tjatiga, gapiga och menlösa låtar. Normalt gillar jag Stings röst, men det är plågsamt att höra honom yla Born in the 50’s. Bästa låt: Roxanne Regatta de Blanc (1979), 7 Den medryckande klassikern Message in a bottle inleder. Man kommer på sig själv med ett fånigt leende kalla på S.O.S. Police utvecklar här sin lite pojkspoliga pop-punk-reggae-stil, på ett mer moget, skickligt och för det mesta uthärdligt vis. Regatta de Blanc har också mycket av skön rytm och gung. Bas, gitarr och slagverk är snyggt sammansvetsat av tre riktigt skickliga musiker. Några höjdpunkter är den instrumentella och monotona Regatta de blanc, reggaetaktaren Bring on the night och en låt med den romantiska titeln The bed is too big without you. Tyvärr urartar b-sidan på ungefär samma sätt som i föregångaren. Bästa låt: Message in a bottle Zenyatta Mondatta (1980), 7 Även Zenyatta Mondatta innehåller en rad låtar med skön rytm och gung. Police fortsätter med sin inarbetade stil. Skivan flyter fram på ett monotont och småspännande vis via låtar som Driven to tears, höjdaren When the world is running down, you make the best of what’s still around och den mysiga Voice inside my head. Musiken är enkel, ibland minimalistisk, men ändå sofistikerad med snygg sammansvetsning av bas, gitarr och slagverk och inget mer. Jo, Stings snygga röst. Dock finns ett problem, nämligen att flytet för ofta bryts av några struttiga, gapiga eller tomma låtar, vilka förekommer särskilt på b-sidan. Bästa låt: When the world is running down, you make the best of what’s still around Ghost in the Machine (1981), 7 Något har hänt. Direkt med Spirits in the material world märks ett fylligare sound med hjälp av synt. Man förstår att Police tagit ett stadigt språng in i 80-talet. Synten låter ibland primitiv och kan inte mäta sig mot det skickliga handlaget med övriga instrument. Jag välkomnar ändå detta tillägg. Ett kul nytillskott är också en tjatigt tutande sax. Samtidigt är mycket sig likt. Underbara monotona låtar som Demolition man paras med poänglösa nummer som Rehumanize yourself. Reggaen representeras av läckra One world (not three). "One world is enough for all of us" ältar Sting. Det håller jag med om. Bästa låt: Demolition man Synchronicity (1983), 6 I avslutande Synchronicity fullföljer Police trogen vana att blanda ljusglimtar med skräp. I ett och samma album hör vi utmärkta Every breath you take och Tea in the Sahara såväl som komplett helvulgära Mother och menlösa Miss Gradenko. Det finns ett mönster, förvisso. Summers respektive Copeland ansvarar för de två sistnämnda. Sting stod för resten. Kanske lika bra således att Sting fortsatte på egen hand. Men det är synd att Police inte heller här lyckas skapa en jämn skiva på hög nivå. För när de är som bäst låter de riktigt bra, med ett snyggt, sammansvetsat och faktiskt unikt sound. Bästa låt: Tea in the Sahara |