Porcupine Tree
On the Sunday of Life (1992), 5
Bakom bandets debutalbum står egentligen inget band. Det är ett soloprojekt av Steven Wilson och han spelar instrumenten, bortsett från några inbjudna gäster som inhoppar på några ställen. Musiken är progressivt ambient, med tydliga referenser till Pink Floyd. En viss känsla av hemsnickarglädje uppstår. Det för duga för den kreativa ambitionen är det inget fel på bortsett från när det blir fråga om datorförvrängd röst och annan science fiction romantik. Albumet är kanske inte så mycket något man vill sätta på för lyssning. Det är också för långt: 75 minuter. Musikproduktionen är mest att betrakta som träning inför större saker. Bästa låt: The nostalgia factory Up the Downstair (1993), 6
Albumet består av ett sjok utdragna, skiftande, progressiva nummer. Mystiska vidsträckta landskap målas upp. Den dämpade sången dyker upp här och där på ett icke-frekvent vis. Titellåten är en dramatisk sak. Det mesta av musicerandet sker av Wilson själv. Hans elektronican kommer väl till hands. Trummas med riktigt trummis görs det bara i en omtrimmad version decenniet senare, men här sätts betyget på originalet och därför dras en pinne bort. De frekventa skiftena i låtarna tillhör ju genren, men är inte alltid tydligt motiverade. Sist men inte minst finns ett sammanhängande fantasieggande sjok bestående av Burning sky och Fade away. Bästa låt: Up the downstair The Sky Moves Sideways (1995), 7
Rätt uppenbart, är det, vad som är modellen. Referenserna till Pink Floyds album Wish You Were Here kunde inte vara mer uppenbara. Det görs inget försök att dölja detta, och det kanske är lika så bra. Albumet inleds och avslutas med en utdragen låt, likt Shine on you crazy diamond. Den är fin men inte episk som originalet. Kanske är det orättvist att göra den jämförelsen. The moon touches your shoulder är en härlig bit. Under några minuter hörs en sensibel moog eller vad det nu är och mot slutet kontrasteras det hela med skräckinjagande kör en bit på distans. Bästa låt: The moon touches your shoulder Signify (1996), 8
Ett effektivt och trollbindande lagarbete uppenbaras när albumet långsamt vevar igång. Fantasieggande ljudatmosfärer framträder ständigt, ibland försiktigt smekande ibland drastiskt dundrande. Porcupine Tree etablerar här ett distinkt eget sound och uttryck. Man radar upp snygga, atmosfäriska och dynamiska nummer med långa instrumentella partier och överlag tjusiga arrangemang. Bandet har blivit ett band, som successivt vuxit till något eget. Vissa partier har mer karaktär än andra. Till höjdpunkterna hör den försiktigt dramatiska dynamiken i Waiting phase two; den sköna rytmiken, inklusive knorriga basen, till nervkittlande gitarr i Intermediate Jesus och så det spännande lite mystiska och stämningsfulla avslutet i Dark matter. Bästa låt: Intermediate Jesus Stupid Dream (1999), 7
En snäppet tuffare ansats anas i och med några arga riff i det inledande numret Even less. Men därefter blir det mestadels mjukare och poppigare. Porcupine Tree lirar alltjämt en melodisk progressiv rock där vackra välljudande komplexa arrangemang dominerar. Den hårdare stilen kunde fått dominera mer. Potentialen märks och den lockar, men det är heller inte fel att höra hur den progressiva rocken effektivt kombineras med mysiga melodier och ibland eggande riff såsom i snygga Stranger by the minute. Mot slutet hottas det till med en instrumentell bit med en tveksam titel: Tinto Brass. En del sköna eskalationer har den. Bästa låt: Even less Lightbulb Sun (2000), 7
Porcupine Tree kan det här med rena, vackra harmonier i progressiv tappning. 8-minuterslåten Hatesong börjar lurigt, småfarligt. Ugglor anas i mossen. Så småningom, mitt i, uppenbaras några dramatiska riff. Låtens potential realiseras inte fullt ut, men dum är den inte. Och så finns en låt som är 13 minuter lång. Den heter Russia on ice och fungerar som albumets klimax i stämning och drama. Mitt i sker en snygg förändring som hela tiden legat där och lurat. Albumet är i sin helhet snyggt och välgjort, men det är som att det finns någon oförlöst potential över hela projektet Porcupine Tree. Bästa låt: Russia on ice In Absentia (2002), 9
Hårt och vackert blandas på ett sagolikt sätt. Jag gillar kontrasten mellan sångarens lena, harmoniska röst mot den stundtals råa hårdrocken. In Absentia är fylld av sköna brott mellan lugna, trolska partier och otyglad heavy metal. Den är välgjord, vältajmad, och stämningsfylld. Det händer att det gitarrmättade soundet kompletteras av överraskningar som piano, maracas och stråkar. Över huvud taget händer mycket i låtarna. Det blir sällan långsamt i den förtrollande atmosfären trots att skivan tar god tid på sig. Soundet är klart och rent, om än något kliniskt. Skivan håller en jämn och hög nivå, men det riktiga storverket saknas. Bästa låt: .3 Deadwing (2005), 9 Tre år har förflutit sedan In Absentia, men Porcupine Tree låter likadant och lika bra. Skillnaden mellan förra och detta album är att topparna här är ännu bättre. Porcupine Tree fortsätter här med sin progressiva metal med rikt inslag av stillsamma och harmoniska partier. Vid spår nr 5 infinner sig skivans absoluta höjdpunkt: den 12 minuter långa Arriving Somewhere som är en äventyrlig och lite farlig resa till okända marker. Låten byggs upp av ett taktfast melodiskt tema som bildar ram för alla möjliga hårda och mjuka välljud. Ett mästerverk. Skivan fortlöper därefter med idel utmärkta, händelserika och spejsiga låtar. Bästa låt: Arriving Somewhere Fear of a Blank Planet (2007), 7 Porcupine Tree bjuder på hårt trummande, läckra basgångar, behaglig sång, temposkiftningar, och graciöst, brutalt och förträffligt gitarrspel. Storheter som Alex Lifeson och Robert Fripp medverkar. Förutsättningarna är enorma, men något saknas. Den riktiga nerven och känslan infinner sig inte riktigt. Den 17 minuter långa Anesthetize rymmer förstås ett och annat kul men en så pass lång låt bör ha ett spännande bärande tema och en röd tråd. Vilket det alltså råder brist på. På det hela taget är musiken välgjord, mångfacetterad och intressant. Soundet är rent och atmosfäriskt. Men det blir för kliniskt. De höga förväntningarna infrias inte fullt ut. Bästa låt: Sentimental
The
Incident (2009), 3
Skickligt? Ja! Dynamiskt? Ja! Voluminöst? Ja! Med charm, känsla och finess? Nej! Porcupine Tree består av duktiga kompositörer och musiker. Det räcker inte för att skapa bra musik. The Incident är fem kvartar lång, men ytterst få stunder bjuder på något som är intressant, lockande eller helt enkelt bara fint. Vissa partier är nog tänkta att vara fina. Andra gastkramande. Ytterligare andra sugande tunga. Inget av dessa element fungerar, och de blandas i en enda röra. När det låter som bäst, i Time flies, låter det inte ens eget därför att för mycket stoff från Pink Floyds Sheep har plockats. Bästa låt: The Seance |