Prefab Sprout

Swoon (1984), 6
Detta är ett band med ett klart, muntert sound och sångare och bandledare, Paddy McAloon, som låter lite som Jakob Hellman (eller tvärtom). Det går kanske att höra något släktdrag från gruppen Madness, om än bara avlägset. Jag gillar den banala lekfullheten och flera låtar har trevliga melodier. Cue fanfare har ett lockande groove med den jazziga basen, som överhuvudtaget är ett trevligt sällskap i albumet. Bland favoriterna ingår också mysiga Cruel. Albumet innehåller också fel. Couldn’t bear to be special är sömnig och i Ghost town blues, som förvisso har en skön bas, plågas det med något slags kalypso.
 
Bästa låt:
Cue fanfare


Steve McQueen (1985), 7
Prefab Sprout har odlat fram ett omedelbart klart sound. Albumet har gemytlig klang och trevlig känsla. Låtar som Bonny och When love breaks down har en ljuvligt smått eskalerande refräng. Jag gillar att det är som något slags utbrott väntande runt hörnet ideligen. Samma grej hittas i bl.a. Horsin’ around. Skivan är förstås ett offer för sin tid och det var nog omöjligt för en popskiva i mitten av 80-talet att inte väva in känslan av det artificiella i ljudmattan. Vilket helt enkelt inte funkar 35 år senare. Grejen här är istället de känsliga melodierna, som i Moving the river.
 
Bästa låt:
When love breaks down