Pretenders

Pretenders (1980), 8
A-sidan omfattar en fungerande kompott av tung rock och punk, av riff och uppkäftighet. Sidan är inte dum men den riktiga nerven dröjer till slut med en smäktande Kinks-cover: Stop you sobbing. Sidbyte och fantastiska Kid följer och nu uppenbaras Pretenders unika melodiska känsla. Med enkla penseldrag görs odödlig musik. Chrissie Hyndes släta följsamma röst är en ren fröjd för öronen. Det är också något visst med soundet. Släpigt jammande Private Life bryggar skönt över till nästa odödlighet: Brass in Pocket. De två låtar som följer har sina poänger. Debutalbumet rymmer ett par storheter men har lite för svajig helhetsbild.

Bästa låt:
Kid

Pretenders II (1981), 8
Pretenders finner ett fräckt och dynamiskt uttryck mellan punken och mer sofistikerad rock. Bitvis hankar musiken sig fram, förvisso, på ett mer kantigt eller sävligt vis. Waste not want not är en irriterade vägbula i början av b-sidan. Snällt betraktat kan man se att dessa partier med tomgång bygger upp en förväntan inför högtidsstunderna. Dessa är flera, om än inte lika höga som i debutalbumet. Mest trivs jag med de rakare numren där skönt elaka gitarrer och eggande stackatokomp tillsammans med Chrissies snygga röst skapar tidlös känsla. Skivans klimax är The English roses som faktiskt inte gavs ut som singel. 

Bästa låt:
The English roses


Learning to Crawl (1984), 7
Albumet inleds snärtigt med Middle of the road och musiken fortsätter suveränt med en av Pretenders finaste låtar: Back on the chain gang. Enda felet här är ett återkommande ”Oh… Ah”. Albumet innehåller fler storheter. Störst njutning uppstår med Show me, en komet som inte ens släpptes som singel. Ett mycket behagligt nummer är också covern Thin line between love and hate. Learning to Crawl är annars påfallande ojämn. Det finns en hel del material som inte alls når upp till skivans nämnda höjder utan mer känns som utfyllnad. Det är delvis förlåtet med tanke på vad som här bjuds.

Bästa låt:
Show me

Get Close (1986), 4
Nej, här spårar Pretenders ur. Visst: Det finns bra nummer och då tänker jag på hittarna My baby, Don't get me wrong och Hymn to her, men annars är det blekt, tomt och stundtals riktigt dåligt. Det här är mitten på 80-talet då musiken kunde låta som en ålandsfärja, och det är just det Pretenders (miss)lyckas med. Hela musikhistorien har en svacka och det hörs så väl här. Plast, yta och ambitionslöst. De ylande, ekande gitarrerna är jämmerliga. I ovan nämnda hits anas lite av Pretenders tidigare storhet och känsla, men även dessa låtar lider lite av det plastiga soundet.

Bästa låt:
Don't get me wrong