Primal Scream

Screamadelica (1991), 9
Musiken är som gjord för att lyssnas på och dansas till mitt i natten i mycket hög volym under lätt berusning under ett stort tält mitt i sommaren. Det gungar rejält och man sugs ofrånkomligen in i världsrekordflummig danstransmusik. Screamadelica består av en sällsynt lyckad blandning av slipprig techno, house, dans, gospel och rock 'n' roll. Ungefär mitt i uppstår klimax med de två suveräna Come together och Loaded. Musiken är här lika knäpp som vacker och medryckande. Jätteroliga tutljud. Härlig rytmik. Underbar gospelkör. Skivan håller genomgående mycket hög kvalitet även om det finns partier som kunde ha avklarats snabbare.

Bästa låt:
Loaded

Give Out But Don’t Give Up (1994), 6
Screamadelica uppnådde episk kultnivå. Här finns inte ett uns tecken på ambition att återuppnå dit. Kanske lika bra? Men en stor besvikelse är att experiment- och innovationslustan är som helt bortblåst. Albumet är ett markant kliv bort från electronica, house och klubbmusik. Istället hörs väl beprövad Rolling Stones inspirerad rock ’n’ roll och det för hela slanten, med visst inslag av funk, blues, gospel och country. Den vågade terrängen ligger långt borta i fjärran. Till viss del kompenseras snopenheten av den varma atmosfären som gör att man gärna återkommer till skivan. Ett par skräpnummer är dock nödvändiga att hoppa över.
 
Bästa låt:
I’ll be there for you

Vanishing Point (1997), 7
Primal Scream är en grupp som inte står still. Nu sker igen en nydaning, bort från den mer lättsmälta melodiösa rolling-stones rocken. Tillbaks mot en mer elektronisk och psykedelisk Primal Scream fast mörkare och mer introvert än Screamadelica. Resultatet är bra, men inte i närheten av nämnda mästerverk. Musiken är kanske inte alldeles nydanande, men gruppen skapar ett solitt stycke album med en kompott av 90-talets olika musikaliska uttryck. Det är flippade rytmer, gyttjiga grooves, skvalpiga toner, kontemplativa atmosfärer och en del snurriga elektroniska ljudlandskap. Trots brokigheten är det inte överdrivet stökigt att hänga med. Helheten är intressant och trivsam.
 
Bästa låt:
Kowalski

XTRMNTR (2000), 7
Bandet tajtar till sig ytterligare ett snäpp. XTRMNTR är en tät, elektrisk skiva med sugande grooves och hårt distad rock ’n’ roll. Den ger energikickar samtidigt som det finns något nervöst hysteriskt över det hela. Det är något med Gillespies röst som gnager. Emellanåt ter den sig lite lam i förhållande till den sprakande och skärande musiken i övrigt. Den funkar kanske bättre till låtar som Higher than the sun. Det är lite talande att det blir som bäst i vissa instrumentella partier. Blood money, som exempel, är en fräck, surrealistisk historia med läckert basgroove till spökig sax och trumpet.
 
Bästa låt:
Accelerator