Prince
For You (1978), 3
Det enda som är värt att uppmärksamma här, i detta debutalbum, är att Prince gjort i princip allt själv. Han har skrivit alla låtarna, spelar alla instrument själv (och det rör sig om åtskilliga), och har själv producerat albumet. Det är imponerande av en 20-åring. Emellertid varierar musiken mellan helt och i stort sett ointressant. Man hör ytterst lite, om än något, av vad som komma skall. Musiken kanske kan betecknas som en slags smörig soulsyntpop. Om jag får killgissa så har Prince tillbringat ungdomen mer med att lära sig instrument än att skaffa sig ett skafferi av musikaliska referenser. Bästa låt: Just as long as we’re together Prince (1979), 4
Prince fortsätter att skapa, spela och producera musik helt på egen hand. På stabilare grund nu, och det finns avsnitt som nästan vill lyfta. Funkigheten tilltar så smått och Prince börjar försiktigt renodla vissa saker som har med hans rytmkänsla att göra. Än så länge handlar det om obråkig soulpop, dock, som ingen retar upp sig på. Delvis småtrist, delvis småläckert. Inledande I wanna be your lover och I feel for you är relativt skickliga nummer. Det blir för mycket falsettsång, jag hade gärna sett mer variation med stämbanden. För att summera är även detta album mest av förhistoriskt intresse. Bästa låt: I wanna be your lover Dirty Mind (1980), 5
Även denna skapelse är en så gott som solitär prestation av Prince. Nerven och funkigheten tilltar signifikant. Nästan bara falsett-sång sjunges. Den detaljen skapar effekt ihop med de ganska tunga funkrytmerna. Det hörs att Prince kommit att bli mer trygg att leva ut sin persona. Han utstrålar det han vill utstråla, på gott och ont. Stilmässigt är Dirty Mind ett potpurri av allt möjligt: rock, pop, soul, synt, funk. Mest funk. Soundet är kvavt och kvävt, såsom det tenderar att vara den här tiden. Väl sammanhållet är albumet. Annat vore inte att förvänta eftersom det bara sträcker sig en halvtimme. Bästa låt: Head Controversy (1981), 6
Kontroversiellt är ordet. Lyssnaren ska utsättas för något som är funkigt och sexigt värre, snudd på porrigt på sina håll. Gungar på i sköna rytmer gör musiken och inramningen är tajt. Albumet har varken hopplösa dippar eller riktiga glansnummer. Prince briljerar stundtals i stämman, exempelvis i våta balladen Do me baby. Vissa låtar är lite slätare. Jag retar upp mig på en del glassiga syntljud, exempelvis i Private joy. En skönt distad gitarr lite på distans dyker upp i slutet av den låten. Funkkavalkaden avslutas med Jack u off, en bit med en del fåniga hookar som för tankarna fel. Bästa låt: Controversy 1999 (1982), 8
Det dukas upp med party och fyrverkeri. Först med 1999 och därefter Little red Corvette. Följer gör en serie eggande men snudd på övertajta funknummer. 1999 är en dubbel-LP och det känns. Fyra låtar är över sju minuter långa. Några är lite tjatiga, men jag gillar att musiken tillåts ta tid. Den pulserande monotonin är stundtals nästan hypnotisk, exempelvis i sexiga D.M.S.R. Här är det omöjligt att leka stilla-leken. Det jag mest stör mig på är syntljuden. De känns matta och ofullgångna. Skivan innehåller en snygg ballad: Free. Möjligen känns den lite malplacerad mellan allt annat funkstön. Eller också inte. Bästa låt: 1999 Purple Rain (1984), 7 Let's go cracy som introduktionslåt skapar en offensiv känsla, en känsla som förvisso dör direkt därefter. Kvalitén på musiken pendlar upp och ner hela tiden. Ibland blir Prince händelsefattig och tom. Andra gånger träffar han helt rätt i sin speciella rockfunk. Och med sina falsettskrik fyller han himmelen med eldpilar. Albumet innehåller flera nummer som jag inte alls går igång på och man tvingas lida av vissa prematura syntljud. Kanske är det bara så att Prince inte riktigt träffat den rätta nerven eller så? Emellertid är det precis nerv som den förträffliga och nästan lite hypnotiska When doves cry har. Bästa låt: When doves cry Around the World in A Day (1985), 6
Prince lyckas inte uppnå samma skyar som i föregående två album. Fast han lyckas vidmakthålla de där sköna rytmerna som känns i kropp och märg, även om det går att ha en del synpunkter på det där burkiga trumsoundet. Prince är som vanligt skicklig med sin röst. Tvärsäker kan man inte vara alla gånger om det är han eller gitarren som låter. Albumet innehåller Raspberry beret, en snygg funkpoplåt. Och Condition of the heart är en fin ballad med smäckra detaljer. Det finns också dåliga utfyllnadsnummer. Mitt i hörs Tamborine och sedan America – de är mest att betrakta som skräp. Bästa låt: Raspberry beret Parade (1986), 5
Det hoppas vilt mellan röriga kaosnummer (varav en del är helt och andra halvt utan finess) introverta funknummer, skojigare funknummer som Girls & Boys och kategorin smäcker instrumentell ballad. Kontrasten kan knappt bli skarpare mellan inslagen och infallen. Skivan saknar bra flow och är en bit i underkant vad en kan förvänta sig av Prince. Albumet innehåller Kiss. Många kanske tycker det speciella med den biten är Prince dämpade falsettsång, och ja, den är speciell, men det första som drabbar mig är låtens markerade, svajiga och dämpade rytmik. Det finns en speciell slags funkig minimalism häri som är rätt elegant. Bästa låt: Kiss Sign “O” the Times (1987), 8
Här har vi en dubbel-LP som innehåller stringent och varierat material. Helheten vittnar om hur skicklig Prince var i att skapa och lira musik. Inledande titellåt är en rejält funkig bit, en minimalistisk sådan där varje inslag hävdar existensberättigande. Den kontrasteras tvärt med smått maxade Play in the sunshine. Albumet är eklektiskt, påhittigt och energiskt. Och ingen brist råder på sköna takter att gunga med till. Även balladerna är kreativa och roliga att lyssna på. Fel hade det inte varit att städa bort ett viss övermått av ljud. Likaså hade ett tajtare flöde kunnat uppnås: vissa kontraster stör i onödan. Bästa låt: Sign ’o’ the times Lovesexy (1988), 5
Prince experimenterar och levererar en mycket ojämn skiva. Alphabet St. har ett väldigt skönt gung. Resten når inte alls upp till den nivån. Det förekommer låtar som liknar ingenting och bör mest ses som uttryck för Prince omedelbara impulser. Dance on är ett exempel på den kategorin. Efter föregående dubbel-LP känns detta album som ett par rejäla kliv tillbaka, eller snarare in i Prince egna slutna drömvärldar. Flera låtar är rejält stökiga, såsom titellåten, och jag behöver leta för att hitta harmoni såväl som charm. Nej, även om det finns höjdpunkter är detta Prince-album inget som lockar att återkomma till. Bästa låt: Alphabet St. |