Queens of the Stone Age

Queens of the Stone Age (1998), 8
Queens of the Stone Age presenterar sig med tät, tung, eggande och riffig garagegitarrrock. Jag är frestad att använda uttrycket zombierock, för det är något med sången och uttrycket som känns hypnotiskt liknöjt och distanserat. Den kraftfulla och begränsat varierande musiken känns långt in i benmärgen. Det ena numret tycks mer skruvat än det andra och helheten dras mot någon slags galenskap i Hispanic impressions. Då, just därefter, kommer välbehövligt en stämningshöjande mellantempoballad, You can’t quit me baby, med en vackert hoande Josh Homme. Detta hade varit ett fint avslut, men slira och dundra ska det göra ytterligare en stund.
​
Bästa låt:
You can’t quite me baby

Rated R (2000), 9
Så här ska en tuff skiva starta: skoningslös ton och riff. Stenålderns drottningar kan konsten att låta arga och desperata. Inte bara det. De kan konsten att sjunga dämpat vilket skapar effekten av ett ytterligare lager indignation och farlighet. Musiken är tät, tung och mörk. Låten Better living through chemistry är lika flippad som dess titel. Den inleds med ett ruggigt riff och någon form av handtrummor och strax efter ett utdraget avstannande exploderar ett rasande gitarrparti som ackompanjeras av urflummig kör. Det fortsätts med intensiv och smågalen stil. Bakom det allra svartaste hålet lurar något banalt. En clown kanske.
 
Bästa låt
Better living through chemistry

Songs for the Deaf (2002), 9
You think I ain’t worth a dollar, but I feel like a millionaire är en episkt explosiv start på ett album. Härmed sätts tonen och ställs förväntningar på det övriga som komma skall. Förväntningarna infrias. Musiken forskar fram skoningslöst med en rad dynamiska, snabba, blytunga, psykedeliska nummer. Vi hör influenser från allt möjligt håll: Black Sabbath, David Bowie, ZZ Top och Cream. Ett par grundpelare är Song for the dead respektive Song for the deaf. En udda fågel är sist placerade Mosquito song som bygger upp en både dyster och pampig stämning med ett stilla dragspel och några undangömda stråkar.

Bästa låt:
Song for the dead

Lullabies to Paralyze (2005), 7
QOTSA låter som QOTSA trots delvis ny besättning av manskapet. Bandet lirar pålitlig, dynamisk och gedigen QOTSA-rock. Stämning och tryck är något manskapet har kompetens att skapa, med Joshua Homme i rodret. Hans sång är en behållning i sig. Några nummer ter sig en smula stompiga i mina öron, exempelvis Burn the witch. Jag gillar mer när de bara öser på. Den smått gastkramande stämningen kulminerar i den smattrande Someone’s in the wolf som i sin tur följs av mörka, sugande The blood is love. Stämningen hålls intakt och tät ändå till farvälet med vacker refräng i Long slow goodbye.
 
Bästa låt:
The blood is love

Era Vulgaris (2007), 6
Det här är kanske bandets mest obekväma album hittills. Ogästvänlig är definitivt de första 3 låtarna och 13 minuterna. Infernaliskt. Dystopiskt. Hotfullt. Det dröjer tills fjärde låten innan några sköna drömmande slingor uppenbaras. Men direkt därefter snurras man in i torktumlaren igen. Mycket av varan burkiga riff och skit och avigheter är vad som hörs. Soundet är distat indränkt. Melodiska harmonier satta på undantag. Med poppigare Make it wit chu bryts mönstret. Förändringen är välbehövlig, men djupet saknas. Det man längtar efter är en frigörande känsla, och den nås, äntligen, av ett sugande envist riff i Suture up your future.
 
Bästa låt:
Suture up your future

... Like Clockwork (2013), 8
Starten är avig. QOTSA signalerar välkommen hit är man inte. Nyfiken blir jag likväl. Ungefär mitt i andra låten börjar en ryckas med, inte alls på något okontrollerat vis, men ändå. Det är något i musiken som stämmer. Fast ändå inte. Kanske gillas första halvan av skivan för att den ger en fingervisning om den andra. Med Fairweather Friends och strax därefter I appear missing och avslutande …Like clockwork eskalerar energin till oanade nivåer. Sånginsatsen från Josh och folk därbak i kören (pianoplingande Elton John är en av dem) är magisk. Det låter avigt men tröjan sitter som den ska. 

Bästa låt:
…Like clockwork

Villains (2017), 7
Bandet gör här vad de är bra på, eldar på utan att direkt toppforma. Det blir en god dos av varan markerade, stötiga riff och rytmer. Det råder en slags industriell effektivitet över bandets musik, men detta varvas också av en del tjusiga partier vilket bland annat inkluderar Hommes ståtliga sång. Just blandningen mellan detta råa och finstämda är det här bandet duktiga på. Un-reborn again är ett bra exempel på det. En annan snygg mer subtil historia är Fortress. Samtidigt finns en outlöst potential i det här albumet. Mäktiga avslutande Villains of circumstance ger kanske en fingervisning om det.

Bästa låt:
Villains of circumstance