Radio Dept.

Lesser Matters (2003), 7
Radio Dept. har ett drömmande, indränkt eget sound, med mycken shoegazesång, vackert enerverande bakgrundssurr och snygg balans mellan harmoni och dissonans. Musiken påminner en del om My Bloody Valentine och Jesus and Mary Chain. Fast ändå inte. Det skramlar och sprakar på eget svärmiskt vis. Starten med korta too soon och därefter riffiga Where damage isn't already done är ursnyggt med exemplariskt skönt skärande slagverk. Det skramlar på bra en stund, men efter ett tag blir det hela aningen sömnigare. Mot slutet väcks man till liv av Ewan. Och avslutande Lost and Found har några härliga toner, klanger och skiften.

Bästa låt:
Where damage isn't already done

Pet Grief (2006), 7
Gruppen följer upp en lyckad debut med smäcker, snygg musik och med betydligt tjockare syntlager den här gången. Soundet är indränkt och polerat. Alla flisor har sandpapprats bort. Albumet har en röd tråd av beslöjande skimmer, vackra klanger och sköna harmonier. Det finns inget som krackelerar, men heller inga spår som sticker ut. Allt är trivsamt på ett jämntjockt vis. Detta i kombination med den vemodiga känsla som melodierna skapar gör att albumet funkar bäst under den mörka delen av året. En luftfuktig kväll i november kan man ta en långpromenad eller en löprunda och stoppa Pet Grief i öronen.  

Bästa låt:
The worst taste in music

Clinging to a scheme (2010), 7
Radio Dept. fortsätter att upprätthålla sitt sköna, fylliga och drömmande sound. Musiken är beslöjande, på ett okomplicerat vis. Jag njuter till fullo av den lite hypnotiskt svävande känsla som genomsyrar A token of gratitude, en känsla som dyker upp här och där. Duncanssons loja, distanserade sång bidrar perfekt till denna känsla. Det finns några mer poppiga låtar som Heaven's on fire som är hyfsat trevliga att lyssna på, men som blir aningen lättsmälta och klatschiga. Albumet klarar inte utan anmärkning en noggrann lyssning, men äger överlag en skön ljudatmosfär som gör att den i många lägen fungerar utmärkt som bakgrund.
 
Bästa låt:
David

Running Out of Love (2016), 6
Här saknas gitarrer. Jo, de existerar men är för få. Dessa tycker jag helt enkelt krävs för musik med den här tonarten och klangen. Eller nåt blås, kanske en flöjt. Det blir för grådisigt annars, och blött. Munter är ju inte direkt titeln på albumet heller. Sen finns det låtar som inte är dumma. Titellåten exempelvis. Och tveklöst finns något mys i musiken. Den är elegant. Den ganska långa låten Occupied biter sig fast på något sätt. Sedan skimras de tunga molnen något med This thing was bound to happen. Albumet har många kvaliteter, synd att känslan är så intryckt.

Bästa låt:
Running out of love