Radiohead
|
Pablo Honey (1993), 7
Det är en utmaning att lyssna på Pablo Honey när man vet vad Radiohead ska komma att åstadkomma. Musiken är inte på något vis dum, men låter i jämförelse med senare verk relativt outvecklad, lite garage- och pojkaktigt. Nivån är ändå hög och här och där växer musiken till de stora höjderna. Avslutningslåten Blow out är en riktig pärla. Den börjar soft och bossanovarytmiskt innan de larmande och skärande gitarrerna tar vid efter en stund. Mitt i låten avstannar musiken på ett härligt vis, med en laddad spänning som lurar i bakgrunden, innan den eskalerar i ett galet utdraget gitarrcrescendo. Bästa låt: Blow out The Bends (1995), 9 The Bends är Radioheads första riktiga album värd klassikerstämpeln. Här spelas sofistikerad gitarrock som samtidigt är lättillgänglig och trallvänlig. Stämningsfyllda och smäckra ballader som Fake plastic tree, (nice dream) och Street spirit (fade out) varvas med klösiga, riffiga explosioner som Just och My iron lung. Den sistnämnda är kanske löjligt lik Nirvanas Smells like teen spirit i sin uppbyggnad, men det är förlåtet att efterapa en sådan milstolpe när det görs så bra som det görs. Avslutningen på skivan är hejdundrande bra med först Sulk och sen Street spirit (fade out) som har ett arpeggio som får en att kapitulera. Bästa låt: Street spirit (fade out) Ok Computer (1997), 10 Redan de första anslagen i inledande Airbag avslöjar att episk musik ska ljuda. Långsamt bygger Ok Computer upp en följsam stämning som får ens sinnestillstånd att växa låt efter låt. Skivan är på det hela taget lugn och melankolisk även om den stundtals blir hård, rent av explosiv. Trots den melankoliska och släpiga tonen är Ok Computer hela tiden händelserik och experimentell. Experimentell utan att det vackra förloras. Alla aviga toner sitter på precis rätt plats. Dramatiken i varenda klang bidrar till att man aldrig längtar till nästa låt utan flyter med i rörelserna varje sekund och njuter av rikedomen. Bästa låt: Paranoid android Kid A (2000), 10 Pink Floyd lyckades följa upp Dark Side of the Moon med Wish You Were Here. Det här är något som är likvärdigt. Kid A är jämfört med Ok Computer än mer experimentell och introvert och klart mindre gitarrbaserad. Lyssnaren leds genom skivan via ganska skiftande landskap, lågmält vackra såväl som gastkramande och snåriga. Oavsett om musiken blir monoton och hysterisk som i The national anthem eller ljuvligt vacker som i den mjuka men ödesmättade How to disappear completely bibehålls den suggestiva stämningen. Risken är att man imploderar av aviga Idioteque men därefter kommer Morning bell med befrielsen och albumet fulländas. Bästa låt: Everything in its right place Amensiac (2001), 9 Den här skivan är än mer introvert, experimentell och komplex än föregångaren Kid A. Inledande Packt like sardines in a crushd tin box ger ungefär samma känsla som om man vore en av de där sardinerna. Denna instängda känsla upprepas här och där. Mellan varven får man luft. Det är inte exakt för att få en harmonisk bakgrundsmusik man sätter på Amnesiac. Låtarna är genomgående sorgliga, släpiga, drabbande och egensinniga, och genomgående egensinniga på mycket olika vis. Hela tiden är de också mycket välgjorda. Ska man ha glädje av skivan fordras fokuserad lyssning. Vid rätt sinnesstämning kan det bli fantastiskt. Bästa låt: Morning bell/Amnesiac Hail to the Thief (2003), 8 Med ett nytt vemodigt och svårflirtat album blandar Radiohead friskt av hela sin repertoar: traditionell gitarrock, blippig electronica och bitterljuva pianoballader. De flesta låtar är mycket bra och välgjorda. Kontrasterna är skarpa men melankolin hålls konstant. Tungsinnet får sitt klimax i den begravningssega men ändå härligt stämningsfulla We suck young blood. Låten drivs fram med suggestivt handklapp i snigeltempo, lojt piano och jazziga visptrummor. Här sätter Yorke världsrekord i zombiesång. Bästa parti kommer med den skönt eskalerande There there, som följs av vackert sorgsna I will som i sin tur skönt övergår till härligt softiga A punchup at a wedding. Bästa låt: A punchup at a wedding In Rainbows (2007), 10 Somliga skivor är lysande därför att klimax gradvis byggs upp. Så är inte fallet här. Direkt förs lyssnaren via 15 Step in i en behaglig, harmonisk och beslöjande atmosfär. Det är en känsla som bibehålls till sista tonen. Skivan är fylld av skönt och förhållandevis avskalat gitarrspel i både elektronisk och akustisk form. Exempelvis måste den harmoniska och nakna Nude nämnas med dess särpräglade behagligt återkommande gitarrknäpp. Gitarrerna dominerar även den låt som i mitt tycke är Radioheads främsta mästerverk: Weird fishes/Arpeggi. Låten för lyssnaren i trans genom Yorkes hypnotiska röst som ackompanjeras av ett framträdande, mycket snabbt böljande arpeggio. Bästa låt: Weird Fishes/Arpeggi The King of Limbs (2011), 6
Man kastas in i en på samma gång ettrig som drömmande ljudbild, med snabb, märklig rytm (dubstep) och överhuvudtaget en dyster och avig känsla. Radiohead prövar ett nytt anslag, gräver ner sig i diket, och vad som är berömvärt är att de gör det konsekvent. King of Limbs har en integrerad helhet. Gitarrerna och de ljuvliga anslagen och harmonierna saknas, men albumet handlar om någonting annat. Allt är snyggt arrangerat, men låter inte ljuvligt, förutom under skivans tre sista åttondelar. Det är först i slutet man liksom träffas av blixten så där som kan ske när man lyssnar på Radiohead. Bästa låt: Give up the ghost A Moon Shaped Pool (2016), 9
Det borde inte förvåna någon att Radiohead gör det igen. Bandet står för en särskild slags pålitlighet och exakthet. Det finns aldrig en slarvig klang. Inledande Burn the witch är en fullträff, en stackatosensation med stråkarna. De har jobbat på den i sisådär 15 år. Avslutande True love waits har en resa på över två decennier. Materialet har fått mogna fram. Alla instrument inklusive Thoms röst flyter komplext men gracilt in i varandra. Det finns en ömhet i tonen. Kronan i verket - The numbers - har ett enkelt men oerhört sugande riff. Där bakom hörs glittrande och bubblande klaviatur. Bästa låt: The numbers |