Chris Rea

Water Sign (1983), 5
Water Sign inleds stilla och stämningsfyllt med Nothing's happening by the sea. Rea tänker sig nog att tankarna ska föras till en fridsam och lite ödslig dag vid beachen. Med det lyckas han utmärkt. Hans mörka röst gör sig förträfflig. Följande låt som det i och för sig inte är något större fel på sargar emellertid på en gång denna behagliga stämning. Ett problem är just att skivan består av 10 var för sig isolerade länkar som inte alls kuggar ihop. Några av dessa är ganska dåliga och löjliga. Annars består albumet av en uppsättning hyggliga, romantiska och välpolerade syntpop-låtar.

Bästa låt:
Nothing's happening by the sea

Wired to the Moon (1984), 6
Denna skiva flödar betydligt bättre än föregångaren och Rea fokuserar här uteslutande på att göra bra pop utan övermått av synt. Rea leker med gitarren på ett skickligt och lågmält vis, men för sällan. Inledande Bombollini är lockande och ruvande och bjuder på en del sköna ljud och rytmer. Hitten I don't know what it is but I love it är en skicklig och förförisk poplåt, men låter 80-talig och det är inte vad jag gillar mest hos Rea. Snarare är den stämningsfyllda titellåten Wired to the moon en riktig pärla. På sina håll blir det lite för mycket finlandsfärja.

Bästa låt:
Wired to the moon

On the Beach (1986), 5
Inledande On the beach har en makalös förmåga att få en att slappna av och känna att man befinner sig just precis på beachen. Det är en väldigt blå låt. Rea träffar rätt här. Låten är exemplariskt avpassad hans mörka och på samma gång både hesa och lena röst. Den blåa, avslappnade känslan hålls vid liv en stund till. Fjärde låten, Lucky day, tramsar till det emellertid. Nu känns det plötsligt som man är på en charterresa med välgödda pensionärer med fula hawaiiskjortor. Dessvärre är det så: långt mellan topparna och dalarna. Rea balanserar alltför ofta till det alltför lättsmälta.

Bästa låt:
On the beach