Red Hot Chili Peppers
|
Mother’s Milk (1989), 4
Red Hot Chili Peppers står för en rå, punkig och tung funkrock, med grov, rappande sång. Gruppen illustrerar sin genre med ett par snärtiga covers: Stevie Wonders Higher ground och Jimi Hendrix Fire. Musiken är rytmisk, hektisk och rykande men jag hittar inte alla gånger en övertygande låtstruktur bakom det intensiva funkjammandet. Det är en bit från Evert Taubes böljande melodikonstruktioner. Hoandet i Taste the pain och några andra ställen avslöjar en viss brist på finess. Helheten lider av ett övermått av energi. Bitvis visas förmåga till balans, till att foga in den kreativa energin i en snygg, sammanhållen ram. Bästa låt: Pretty little ditty Blood Sugar Sex Magik (1991), 7
Med en djävulsk albumtitel bjuder bandet på tajt kompott av funk, rock, hip hop och lite jazz. Ruffigt är det, vilket redan inledande låt skvallrar om med obekväm melodi och deprimerande refräng. Sedan tar det sig. Med tredje låten, Breaking the girl, skapas bra lyssnarstämning. Den rymmer några härliga riff och ackord, fantastisk rytmsektion och fantasieggande mellotron. Flödet är hoppigt, men bitvis förekommer eminenta skiften mellan grov funkrock och fagra, skimrande partier. Näst sista Sir Psycho Sexy är ett praktexempel på det. Synd att skivan är över 70-minuter. Minst 20 skulle ha redigerats bort för att få den mer sammansvetsad. Bästa låt: Under the bridge Californication (1999), 7
Bandets i grunden mycket tajta, funkiga rock, är snäppet rakare och mer melodiös än tidigare. Syntesen av stötig funk och rak rock – en kombination som egentligen inte borde funka – är bitvis nära optimerad. Gedigna låtar. Klara toner. Klara anslag. Och ett synnerligen väl sammansvetsat band. Fint blir det när de klara, rappa gitarrerna gör entré framför den slipade och dynamiska rytmsektionen. Det finns några pärlor, exempelvis den stiliga titellåten, basknorrarna i Emmut remmus, och inte minst den avslutande Road trippin’ där en tjusig och mjukare sida avslöjas. Albumet är bortemot timmen lång, andra halvan håller inte samma höjd som första. Bästa låt: Emmut remmus Stadium Arcadium (2006), 6
Över två timmar musik handlar det om här. Som en rockkonsert. Red Hot Chili Peppers blir alltmer arenarockig. Den kan genren och har känsla för volym och melodiska alster. Men de får ju inte tappa bettet. En låt som Snow (Hey oh) blir helt enkelt för snäll. För att vara arenarock är det för lite eskalationer såsom den i sköna Torture me. Är det någon vits med 2 timmar Stadium Arcadium? Det hela kunde ha kokats ihop mer, men det är ändå hyggligt rikt med fina alster. Det höjer sig mot slutet, särskilt med näst sista Turn it on again. Bästa låt: Stadium arcadium |