Lou Reed
|
Transformer (1972), 7
Lou Reed gör ett helhjärtat försök att resa sig efter uppbrottet med Velvet Underground och lyckas mer än hyggligt. Transformer är en cool tillbakalutad glamrock med mycket finesser. Navet är Walk on the wild side. Jag vet inte vad jag gillar bäst i låten: basen, pratsången, saxen, de entoniga stråkarna eller det karakteristiska doandet? Nej, det går inte att peka ut en detalj, utan hela låten är ett unikum i sin lurigt smygande charm. Resten av skivan har hög trivselfaktor men når bara undantagsvis samma nivåer, såsom några utomordentliga pianoackord i Perfect day och läckert blås i avslutande Goodnight ladies. Bästa låt: Walk on the wild side Berlin (1973), 8
Ett förskräckligt partyskrammel inleder skivan knappa minuten innan ett mycket vackert piano successivt tar över ljudbilden. Efter detta intro – det handlar om titellåten – följer Lady day, en pampig, eggande, teatralisk historia. Generellt hörs en dramaturgisk, smått pompös (fast på ett paradoxalt avskalat, nästan minimalistiskt vis) Lou Reed. Hans vibratopratsång passar dramaturgin, men det är inte varje ton som övertygar. Under ett mittparti står musiken och stampar, men slutet är briljant. The Kids skapar förväntan och följs av The Bed, en knappt hörbar vaggviseballad med förtjusande sårbarhet och så sist Sad song som har alla kvaliteter en avslutande sång ska ha. Bästa låt: Sad song Sally Can’t Dance (1974), 5
Albumet börjar lovande. Ride Sally ride är rätt kul och har fint gospelgung mot slutet. Låten som följer är också hygglig, men därefter sviktar det. Reed kan konsten att låta oengagerad på ett engagerat vis, men här låter han bitvis oengagerad på riktigt. N.Y. stars och Kill your son är påtagligt tunna rockalster, åtminstone för att vara Reed. Efter att ha kreerat Transformer och Berlin – för att inte tala om alla Velvet Underground-album – förundras en över att några av arrangemangen är såpass torftiga och menlösa. I avslutande Billy återfinns ett försök till en någorlunda skön rytm parat med fint blås. Bästa låt: Billy Coney Island Baby (1975), 6
Detta är en förhållandevis lågmäld platta. Reed jobbar ändå upp en skönt småglammig stämning. Sångprestation är okej, men inte lysande i varenda vers. Jag gillar rytmiken i Charley’s girl och skön är den jammande lunken i Kicks. Efter den kommer A gift, som rymmer ett njutfullt malande riff. Det förekommer ett par något svagare nummer. Refrängen i Ooohhh baby är inte helt lätt att acceptera. Annars flyter det på utan nämnvärda dippar. En detalj jag gillar är albumets finstämda gitarrlir. Det finns alltså en och annan sak att trivas med här, även om plattan ingalunda representerar Reeds allra största stunder. Bästa låt: A gift Street Hassle (1978), 6
Nerv och tyngd blir det med inledande Gimmie some good time. Det låter som Reed sjunger kör med sig själv och han darrar alldeles särskilt extra med rösten här och på flera ställen i Street Hassle. Själva låten Street hassle är en nästan elva minuter lång låt som inte innehåller särskilt mycket förutom ett skönt baskomp, ett mjukt upprepande riff på gitarr och olika stråkar samt Reeds berättande sång. Den är ytterst behaglig att lyssna på. Resten av skivan som mestadels är ganska rock'n'roll ruffig når inte samma höjder, men musiken fungerar någorlunda bra att lyssna på i många situationer. Bästa låt: Street Hassle The Blue Mask (1982), 6
Här sjunger nyktra och drogfria Reed. Sömndrucket blir det förvisso med starten i My House. En skön skramlig eskalering mot dess slut pryder låten. Överhuvudtaget råder en skönt dåsig lunk nummer efter nummer. Åtminstone tills titellåten kommer för då närmar det sig kategorin skoningslös hårdrock med metalliska gitarrer. Trots samma grundbild på omslaget som i Transformer är det inte så mycket som påminner från det albumet förutom kanske tonen och lunken. The Blue Mask är en mer avskalad historia, med bas, gitarr och trummor. Samtidigt kan rätt mycket åstadkommas med den uppsättningen, buller och bång och finlemmat spel på instrumenten. Bästa låt: The Gun Legendary Hearts (1983), 4
Musiken är sparsmakad. Den består av Reeds småloja gitarrer, trevande melodier, pratsång och så rytmsektionen. Den potentiellt skönt knorrande basen bidrar till soundet, men det behövs rätt mycket mer för att imponera. Albumet är anonymt. Det finns ingen utstickare. Allt lunkar på så softeliga. En avvikare är upptempolåten Don’t talk to me about work men den fungerar inte alls: fånig rytm med skramlande gitarrer där bak. Albumet känns som ett halvhjärtat försök att hålla liv i ett artistliv, men karln låter som en gubbe. Bitvis är Legendary Hearts inte helt oävet att lyssna på, men särskilt roligt blir det inte. Bästa låt: Turn out the light New York (1989), 7
New York består av mestadels tajta nummer, och det kryllar av softa gitarriff och fräck pratsång. Läckrast är inledande Romeo had Juliet. Om någon tror att Lou inte kan sjunga så kan hen försöka sjunga denna bättre och coolare. Musiken håller sig på relativt hög nivå, men det dippar på ett par ställen. Värst är Strawman där Lou tar i så brallorna spricker. Här ringer larmklockorna och varnar för fånig gubbrock. Jag har mest behållning av den lågmälda promenadtaktfasta småjammande rockbluesen som gör att man får en massa bilder av New York i huvudet trots att man aldrig varit där. Bästa låt: Romeo had Juliet |