R.E.M.
|
Murmur (1983), 6
Debutfullängdaren är en rak och snärtig janglepoprock. Det är trivsam musik med enkla medel: ljusa gitarrarpeggion, anspråkslösa trummor, markerad och lekfull bas, tjoande kör och ibland lite pianopling. Stipes smått klagande sång betyder en del för sound och stämning. R.E.M. har den goda smaken att inte lägga på ett tjockt lager fet synt som många samtida grupper gjorde. Vilket förstås hade förstört garagekänslan. Så långt gott. Ändå är albumet lite väl kritikerrosat. I melodier och klanger märks en potential för drömnummer som inte fullt ut realiseras. Det vevas på i samma stil från början till slut: mycket av samma mynt. Bästa låt: Laughing Reckoning (1984), 6
Rock utan gitarrsolon. Fungerar det? Jovars, men musik kan bli lite enahanda när inga soloprestationer tillåts. Här är det kollektivet som räknas. Allt handlar om att få till atmosfären, harmonierna, melodiska refränger och skönt ackompanjerande lir på gitarr och bas. Och så förstås Stipes röst som en basal del av soundet. Sammantaget hör vi en serie följsamma och trivsamma låtar. Allt hålles på relativt hög nivå förutom mot slutet när det är tänkt att Camera ska få det låta smäckert och vackert fast det i själva verket blir högtravande och tråkigt. Följande (Don’t go back to) Rockville räddar från fallet. Bästa låt: (Don’t go back to) Rockville Fables of the Reconstruction (1985), 7
Med några aviga toner i Feeling gravitys pull inleds albumet. Det känns som att man trycks ned i gyttjan, och det är kanske den effekten som avses uppnås. Efter denna konfunderande start fortsätter det dystert men vackrare med Maps and legends. Successivt drivs tempot upp. Rent allmänt trivs jag bättre med b-sidan. Där fungerar de böljande, klingande gitarrerna som bäst. Särskilt Good advices är tjusig. Allt slutar dock med en uppstyltad ballad: Wendell gee. Ingen banjo i världen kan få den att lyfta. Albumet är solitt och har flera vackra partier. Den svärta som avses uttryckas känns bitvis lite grådaskig. Bästa låt: Good advices Life’s Rich Pageant (1986), 7 Albumet är gruppens hittills rockigaste, en skarp kontrast mot krokigare föregångaren. Det frekventa hoandet blir något tjatigt, men har samtidigt en roll i att bygga upp den fina atmosfären. Pärlor finns bland både långsamma och snabbare nummer. Fall on me och Flowers of Guatemala är fina ballader, den förra med snygga harmonier och förförisk refräng, den senare med snygga skiften. These days, I believe och avslutande Superman är utmärkta upptemponummer. Hade hela albumet hållit sig på pärlornas nivå hade det varit en stor pärla, men några mer anonyma nummer drar ned helhetsintrycket. Ändå har vi gruppens mest övertygande insats hittills. Bästa låt: Superman Document (1987), 7
R.E.M. fortsätter att räta ut sin rock. Det funkar bra i låtar som Finest worksong, inte lika bra i Strange. Ojämnheten vägs upp av pärlorna. Mestadels gillar jag albumets drag. It’s the end of the world as we know it (And I feel fine) är albumets epicentrum: en kul upptempolåt med en hel del Dylanvibbar och en ständigt aktuell låttitel. I ett par fall tar band, sångare och kör i lite för mycket för musikens bästa. Tjoandet behöver de hushålla mer med. Tjusiga mellantemponummer är R.E.M. bra på och här har vi ett fint exemplar i Welcome to the occupation. Bästa låt: It’s the end of the world as we know it (And I feel fine) Green (1988), 6
Ett avigt riff inleder albumet i sången Pop. Riffet övergår snabbt i typiskt hurtig R.E.M.-stil. Förutom den hittar man flera välkända poplåtar från gruppens repertoar här. Jag är inte överförtjust i samtliga: Stand känns stompig och tonartshöjningarna mot slutet av låten är odrägliga – det hjälper inte att det kanske finns ett stänk ironi. Hellre då Orange crush. I You are the everything visar gruppen att den kan snickra ihop snygga rockballader med instrument som mandolin och dragspel. The wrong child är en annan övning på det temat, men här vet jag inte om de träffar helt rätt. Hellre då Hairshirt. Bästa låt: Orange crush Out of Time (1991), 7
Här har vi albumet som rymmer exemplariska Losing my religion och Shiny happy people. Båda har en obeskrivlig, unik, evig känsla, fast på helt olika vis. Samtidigt finns andra låtar som berör mig betydlig mindre. Exempelvis Low där förvisso Stipe går imponerande lågt i tonerna. Framförallt är det i a-sidan som det hoppas hit och dit i tempo och stämningar. B-sidan flyter på jämnare. I skuggan av nämnda stornummer är Belong en kul och fin låt som växlar versuppläsning med en vackert hoande kör. Den som letar efter ett läckert monotont groove kan rikta uppmärksamheten mot avslutande Me and honey. Bästa låt: Losing my religion Automatic for the People (1992), 6
Hyllat album. Med Automatic For the People fullbordar R.E.M sitt sound till någon slags perfektionism. Musiken är välgjord, smäcker, har ordentlig rymd. Bandet växer i storhet och organisation och har kommit till en punkt där otalet musiker listas i produktionen. Arrangemangen är välgenomtänkta med gitarr som kilas in rätt, smarta refränger och melodier, rätt tajmade stämningsstråkar, balanserad blandning av akustiskt och elektriskt, bra variation i tempo mellan numren och så in med mandolinen och dragspelet förstås. Felet? Musiken är tråkig, saknar lort. Jag rycks inte med. En populär ballad som Everbody hurts står jag med nöd och näppe ut med. Bästa låt: Sweetness follows Monster (1994), 4
R.E.M. har satsat på mer fart här än vid förra albumet. Det funkar som bäst hyggligt. Jag föredrar förvisso den varan, för jag är inte förtjust i en olidligt smäcker ballad som Strange currencies. Falsettsången i låten som kommer efter är hemsk. Tyvärr blir det inte heller särskilt lyckat med de fartigare numren. Det överlastas en del med morrande gitarrer. Och de darrande gitarrerna i I took your name är bara löjliga. Är det så att bandet här måste överkompensera med ett pumpande, svulstigt uttryck? Det är, i alla fall, inget jag fastnar för. Nej, här visar inte bandet skärpa. Bästa låt: Star 69 New Adventures in Hi-Fi (1996), 6
Trots vad albumtiteln kanske antyder är bandet tacksamt tillbaka med ett ruffigare sound. Det börjar medvetet trevande med en låt som är mest ett repetitivt jammande. Sedan rock ’n’ rollas det igång. Det varvas mellan snabba och mellantemponummer. Ett gäng låtar har det där lite mjukt, avrundade, dunkla uttrycket som är så typiskt R.E.M. New test leber och E-bow the letter tänker jag på framför allt. Mycket snyggt med Patti Smiths röst här. Stämningen förstörs emellertid helt när sistnämnda följs av Leave som är komplett omöjlig att lyssna på beroende på ett högt svajande, snurrande gnisselljud. Vad var poängen här? Bästa låt: E-bow the letter |