Ride

Nowhere (1990), 6
Pumpande distad brittisk gitarrock. Musiken är dynamisk, elektriskt, svulstig och på sina håll explosiv. Det finns ett frenetiskt intensivt driv i flera låtar. Under den här tiden skulle brittisk musik sjungas så nonchalant och menlöst som det bara gick (vilket gav upphov till genreuttrycket Shoegaze). Detta lyckas Andy Bell exemplariskt med, och det är det som är det sämsta med musiken. Sången är bitvis usel, och det finns inget charmant med det. Synd eftersom musiken är långt mer spännande. LP-utgåvan avslutas pampigt med fina stråkar i Vapour trail. CD-utgåvan fyller på med tre bonuslåtar som slamrar på i samma stil.

Bästa låt:
Vapour trail

Going Blank Again (1992), 7
Ride låter som Cure när inledande Leave them all behind rullar igång med krypande basslingor. Strax tar de hårt larmande indiegitarrerna vid parat med shoegaze-sång. Man hör att man hamnat mitt i madchesterepoken. Musiken vevas på i hög intensitet. Ingenstans lugnar den ner sig. De flesta låtar inleds med fräckt gitarriff eller någon annan snärtig krumelur som gör att man vaknar till liv. Det kan behövas för det är nästan så att man domnar bort i den tjocka ljudmattan av hårt gitarrslammer. Kreativiteten bakom gitarrslöjan är inte enastående. Det liksom mals på med samma ackord. Man längtar efter fler nyanser.

Bästa låt:
Leave them all behind

Weather Diaries (2017), 6
Här finns en del sköna lager av gammal indierock. Musiken har sin funktion för diverse situationer. I titellåten, som börjar trevande, framträder några sköna stormvarningar mitt i. Det förvånar mig dock att Ride inte sticker in fler sådana eskalationer i materialet. Det blir indiearpeggion i övermått. Här och där nästan spakänsla. I sin helhet infinner sig en viss rastlöshet. När en grupp dyker upp på scenen igen efter ett sisådär kvartssekel blir kanske förväntningarna något högre än vad som levereras här. Sången är bitvis riktigt dålig. Avslutande White sands bryter aningen mot mönstret med en del dynamiska skiften i låten.

Bästa låt:
Weather diaries

This Is Not a Safe Place (2019), 5
Ride följer upp återuppståndelsen med något snarlikt. Samma bett och nerv som den unga gruppen har den gamla icke. Det är ganska högljutt och pulserande, men jag hittar inte musiken riktigt och när jag väl gör det blir det slätstruket. Jag finner mest ett enformigt mässande och vevande på gitarrerna mot ett indränkt sound och lättflirtade melodier. Det går förvisso hyfsat fint att lyssna på men har föga förmåga att trollbinda. I Fifteen minutes hörs en del tongångar, grooves och partier som skiljer sig från det övriga. Det behövs. Helheten behöver laddas med bra mycket mer riktig elektricitet och kreativitet.

Bästa låt:
Fifteen minutes