The Rolling Stones
|
The Rolling Stones (England’s newest hitmakers) (1964), 5
Debutalbumet består mest av covers. Det liras rock ’n’ roll och bluesrock, i ett för tiden tungt, fartigt och kaxigt format. En låt är skriven av Jagger/Richards: Tell me (därtill två av pseudonymen Nanker Phelge). Låten (den enda över fyra minuter) är långt ifrån albumets bästa så det märks att killarna har en bit kvar i sin kompetensutveckling som låtskrivare. Skivan är bara drygt halvtimmen lång. Ändå tröttnar man på gapet mot slutet. För eftervärlden är albumet mest av historiskt intresse, men att gruppen skulle få förtroendet att göra fler saker med tanke på det som hörs här är inte obegripligt. Bästa låt: Route 66 (Bobby Troupe) 12*5 (1964), 4 Det var en gång en tid då det fanns en ocean mellan Nordamerika och Europa och på den tiden kunde man ge ut en skiva för bara ena sidan av oceanen. Föreliggande skiva gavs således ut för blott den amerikanska publiken. Vilket kan innebära en del anpassningar som i dagens globaliserade värld inte behöver betraktas som en fördel. Vad inkluderades? Låtlistan består till en majoritet av covers, inklusive en och annan mossig sådan. Nu imponerar ju inte heller Jagger/Richards-produktionerna. Vad jag framför allt tar till mig är Jaggers sång, vissa riff och gitarrsolon och ett relativt tight och fylligt sound. Bästa låt: It’s all over now The Rolling Stones Now! (1965), 5 Ungefär samtidigt släppte Stones två snarlika fast inte identiska plattor för den amerikanska och brittiska publiken. Den brittiska plattan heter Rolling Stones No. 2 och den amerikanska kommenteras här. Sju av låtarna finns i bägge album. Jag kommenterar denna för den är snäppet roligare. Albumet (båda) präglas av alla bluescovers, med Richards känsliga lir på guran. Därutöver förekommer fyra egna Jagger/Richards-alsters. Allt som allt är det en småtrevlig och solid bluesrockskiva, med gott sound för sin tid, men det finns inga evergreens eller överraskningar. Gruppen blir allt tajtare men alltjämt är det Jaggers nerv i sången som är största behållningen. Bästa låt: Mona (I need you baby) Out of Our Heads (1965), 5 Här (i den amerikanska utgåvan) hittar vi gruppens första riktiga superhit: Satisfaction. Visst, låten är inte deras första listetta, men det är den första riktiga hitten för eftervärlden. Den har tvivelsutan ett historiskt riff, fräckt driv och förföriskt sug, trots ett ganska banalt arrangemang. Utöver denna är det som vanligt i Stones album en ganska blandad kompott mellan högt och lågt. Det finns ingen tanke att åstadkomma ett fungerande flöde. Slumpgeneratorn tycks ha bestämt låtordningen. Proportionen egna låtar och covers har nu balanserat sig till fifty fifty. I snitt är de egna alstren roligare, vilket visar på en viktig progression. Bästa låt: Satisfaction December’s Children (And Everybody’s) (1965), 4
Ett till album för den amerikanska publiken, med några låtar från brittiska versionen av Out of Our Heads. Igen: hälften av materialet består av covers. Börjar inte publiken tröttna på dessa frekventa album blandat med egna och andras låtar? Har inte gruppen vid det här laget självförtroende att avvakta, hejda sig lite och skapa en helt egen fullängdare? I låtar som Get off of my cloud och fina stråkbeprydda balladen As tears go by visas att förmågan finns. Men genom att inkludera fåniga covers som You better move on visas att urskillningen, självförtroendet eller någonting annat inte är helt toppat. Bästa låt: As tears go by Aftermath (1966), 5
För första gången har Rolling Stones producerat ett album med bara egen musik. Vilket bara delvis höjer lyssnarvärdet. Det inleds friskt med suggestiva Paint it black (den amerikanska utgåvan), men redan låt nummer två, Stupid girl, låter som vilket skräp som helst från tidigt 60-tal. Sedan är det lite varierat med roligheterna, men Under my thumb och Flight 505 och kanske några till går an att lyssna på. Låtar den här tiden hamnar mestadels i 2-3 minuters-formatet. Intressant därför att de avslutar med 11 minuter långa Goin’ home. Den börjar alldagligt men resulterar så småningom i ett ganska skönt jam. Bästa låt: Paint it black Between the Buttons (1967), 6
Rolling Stones präglas av tidsandan med mycket inslag av kammarmusik, psykedeliska element och en rik repertoar av instrument. I mina öron är de inte gruppen som banar vägen, men de är kreativa och de gör det de gör med sväng. Ett gott exempel är den småfräcka starten på albumet (den amerikanska utgåvan): Let’s spend the night together. Några låtar innehåller hyfsat burriga grooves, andra är mest sömnpiller, ytterligare andra stämningshöjare, alla är händelserika och ingen är den andra lik. Det är aldrig fel att någonstans dra in hela värsta blåssektionen och det görs i avslutande Something happened to me yesterday. Bästa låt: Who’s been sleeping here? Their Satanic Majesties Request (1967), 5
Albumet är pinsamt härmapa. Inte ens albumets omslag känns eget. Inte ens handlar musiken om imitation, för Stones är hopplöst efter Beatles, Doors, Velvet Underground och Cream när det kommer till konsten att vara flummig på ett genuint sätt. Denna i teorin sammansvetsade grupp träffar alltså inte rätt. Den psykedeliska rocken krampar sig fram. Stones trampar på för dem okända marker och det blir för mycket klichéer. Djävulen är en av dessa och kommer inte till undsättning. Men okej: När väl irritationen över det ena och andra lagt sig ska det medges att det går att finna spår av meningsfullheter. Bästa låt: She’s a rainbow Beggars Banquet (1968), 8
Djävulen bidrog inte med något särskilt föregående album men här tycks hin håle fungera bättre som inspirationskälla. Sympathy for the devil är en elak titel på en låt som kickstartar igång albumet. Låten har ett sjuhelsikes driv – lite som Hårgalåten – och djävulskt sylvassa Richardsriff. Den hoande kören är kul, men trumfas fler gånger om av Jaggers energiska sång. Efter rivstarten skiftar stämning och intensitet drastiskt. Följer gör dels mer mossiga men trivsamma bluesdängor och dels några snabbare, rakare rockrör. Efter en blandat kompott av sådant och annat avslutas allt med medryckande allsång. Beggars Banquet är Stones mest gedigna alster hittills. Bästa låt: Sympathy for the devil Let It Bleed (1969), 8
Stänken av bluessoulgospel som hörs i inledande Gimme shelter, främst i form av en körande kvinna, men subtilt också i det sättet Richards slår an gitarren och jobbar med strängarna, är inte alls felplacerad. Det har nu kommit att bli en av Stones styrkor att foga in en rik vegetation av stilar och genrer i ett annars stadigt rockformat. Britter ska faktiskt inte kunna skapa musik som låter så amerikanskt som Country honk. Albumet börjar med en klassiker och slutar inte sämre. You can’t always get what you want borgar för en hederstund med en mästerlig, mäktig användning av kören. Bästa låt: You can’t always get what you want Sticky Fingers (1971), 8
Stones visar än tydligare ambitionerna att nå ut till de väldigt stora arenorna. Redan som låt nummer två, i Sway, hörs ett utdraget klassiskt gitarrsolo, säkerligen färgad av den spirande sydstatsrocken. Många hade placerat låten på b-sidan. Det är för övrigt mycket volym och must i soundet. Repertoaren rymmer både gapiga yvigheter och annat mer sammanhållet. Bland de roligaste bitarna finns Can’t you hear me knocking. Den inleds med hårt bluesiga riff till några verser och övergår senare i någon slags jammande latinojazz. Sedan blir det deltablues, lastbilsblues, släpig rockblues med mera och sist men inte minst snygga Moonlight mile. Bästa låt: Can’t you hear me knocking Exile on Main St. (1972), 7
Stones är i god form och håller respektabel nivå i sin musik. Skivan är lång – det är en dubbel-LP – och saknar dippar. Men är det några bitar som avslöjar sig som pärlor? Det finns en energisk, mustig, skojfrisk atmosfär med inslag av blues, honkytonk, country, soul, rock’n roll, boogie woogie, gospel och så sticks det in nåt jamparti mellan varven. Det är inte mycket som låter brittiskt. Musiken är rik också på så vis att det finns många subtila saker inpetade i låtarna. Det är mer i såna detaljer än i stora melodier, riff och refränger musiken är som bäst. Bästa låt: Sweet Virginia Goats Head Soup (1973), 8
Stones fortsätter sin bana med tät, intensiv rock. Detta är ett solitt album, utan större förvåningar. Här finns slidegitarr, wah-wah-gitarr och andra gitarrer och så en slängkyss till glitterrocken. Ganska svulstiga arrangemang slevas ihop. Tanken var nog att det skulle passa arenorna. Det händer att Jagger låter som Van Morrison när han sjunger, exempelvis i superballaden Winter där precis alla resurser mobiliseras för att det ska bli smäckert och fagert. Med efterföljande skönt grooviga Can you hear the music skapas en märklig kontrast till detta pompösa. Med den hade albumet kunnat avslutas. Tyvärr görs istället så med halvtramsiga Star star. Bästa låt: Winter It’s Only Rock ‘n Roll (1974), 7
Visst, det är bara rock ‘n’ roll. Men bra rock ‘n’ roll kan kryddas på alla möjliga sätt, och denna grupp har härvidlag lärt sig åtskilliga tricks of the trade. Albumet bringar relativt god trivselrockfaktor, sålunda, med skön, mustig, organisk känsla rakt igenom. Det förekommer inga uppenbara svackor, men väl utfyllnadsnummer. Och några fåniga körer. Vad gäller det motsatta så gillar jag särskilt den sökande mellantempoballaden Time waits for no one. Den har en utsökt utdragen gitarrslinga som låter som något som Santana kunde ha åstadkommit samt några glittrande pianoackord mot slutet. Albumet får ett funkigt avslut med Fingerprint file. Bästa låt: Time waits for no one |
|