Josh Rouse
|
Dressed Up Like Nebraska (1998), 6
Exemplarisk start med Suburban sweetheart och Dressed up like Nebraska. Singer-songwriter Rouse använder sig av smakfulla stråkar och mjukt distade gitarrer och sjunger smidigt med stänk av shoegaze. Det är ypperligt. Den nivån uppnås tyvärr inte igen. Flera bra låtar återstår, men även tunnar nummer. Ändock finns en behaglig enkelhet i flera av arrangemangen, med fin mix av akustiskt och elektriskt. Däremot stämmer inte mixningen av ljudet alla gånger. Särskilt i Late night conversation och Flair, som båda i och för sig är mycket fina, förvånas jag över den svajiga ljudbilden. Den försvinnande stilla Reminiscent fungerar bra som kontemplativt avslut. Bästa låt: Dressed up like Nebraska Home (2000), 6 Home är ett album med hyfsad mysfaktor. Rouse kan det här med att sy ihop stämma, harmoni och låtkonstruktion. Vi hör smidiga och lättsamma arrangemang med stråkar, gitarr och blås. Aldrig några avigheter och aldrig något skrän. Allt med tydligt Nebraska-sound, hans hemstad. För noggrann lyssning ter sig musiken inte jätteintressant. Ingen låt sticker ut så där särskilt. Det är synd, för albumet hade behövt några lite vassare kort som fastnar i minnet och som man kunnat se fram emot. Home är något som kan ljuda i bakgrunden när man bygger pussel, läser en bok eller förhör barnen på läxorna. Bästa låt: Marvin Gaye Under Cold Blue Stars (2002), 6 I Under Cold Blue Stars tycks Josh Rouse maximera sina helylleresurser. Allt han gör är elegant, trivsamt, soft, välplacerat, tajmat, lättsamt och inte så värst uppseendeväckande. Örongodis, liksom, med låttitlar som Miracle, Women and men, och Feeling no pain. Vaniljglass på stranden varma ljusblåa sommardagen. Inte ett moln så långt ögat kan nå. Inte en droppe regn på flera dar. Chris Rea två decennier senare. Så mycket mer finns egentligen inte att säga om det här. Jag letar som en detektiv efter sådant som stör den harmoniska ljudbilden. Något grus i dojjan? Men jag letar visst förgäves. Precis inget provocerar. Bästa låt: Ugly stories 1972 (2003), 7 Inledande 1972 är super. Det beror inte på att det var det året jag föddes. Utan för att den etablerar en så skön, soft känsla med enkla medel. Skivan böljar tjusigt. Flöjt och orgel bidrar till behaglig sjuttiotalsatmosfär. Stråkarna med finess. Och Rouse viskande och något hesa röst till intim närhet. Skivan har en fin blandning av mjuk soul, amerikansk folk och vanlig pop. Musiken är lite försynt, men melodiös och munter. Den är bra som bakgrundsmusik, men fungerar mer än skapligt för lite noggrannare lyssning. Det senare dock inte för ofta. Rise avrundar 1972 lika bra som den inleddes. Bästa låt: 1972 Nashville (2005), 7 Rouse fortsätter på sin utstakade, trivsamma stig på inte särskilt farlig terräng. Bara mysiga trudelutter som avlöser varandra. Lite countrysting här, lite blues där. Stråkar, akustisk gitarr, pianopling och munspel ljuder hela tiden på rätt ställen. Här finns inga aviga sömmar. Det hela låter inte alls dumt, men inte jättebra och på vissa ställen något slätstruket. Nashville är mer homogen än fina föregångaren 1972. Musiken höjer sig rejält vid ett par ställen. Street lights och Sad eyes ger ståpäls. Här briljerar Rouse med enkla medel, inte minst med sin lena röst. Nog har han känsla för ömma ballader och lägereldspop. Bästa låt: Sad eyes Subtítulo (2006), 7 Igen enkla trivsamma lägereldslåtar som ingen kan bli arg på. Rouse flytt till Spanien ger inte särskilt många musikaliska avtryck. Subtítulo är lika myspysig som föregångarna och håller jämn, god kvalité. Fast spetsarna saknas, förvisso. Å andra sidan finns det inga dippar att tala om (men jag är inte så förtjust i His majesty rides som inkluderar någon slags löjlig karusellrytm). Låtarna är genomgående korta och det finns bara tio stycken, så skivan är inte mycket längre än halvtimmen. Det är lite synd att den kramgoa musiken tar slut så kvickt, men man hinner ju å andra sidan inte tröttna. Bästa låt: The man who... Country Mouse City House (2007), 6
Josh kan sin sak. Det är i stora mått samma trivsamma softrock som hörts sedan halvdecenniet tillbaka. Det funkar i många lägen. En bit in i showen går musiken emellertid på tomgång. Josh har smugit in ett par utfyllnadsnummer. Kanske är det så att det här med att han kan sin sak börjar bli lite av en belastning för honom. Kanske bör det inledas en jakt på nya referensramar? Lite mer skräp och knas skulle göra gott. Samtidigt, ska framhållas, är hans röst som klippt och skuren för ungefär precis det vi hör. En skiva med Rouse borgar för pålitlighet. Bästa låt: Sweetie El Turista (2010), 5
Nu flirtar Rouse med sambataker, bossanova och sång på spanska. Med fånig röst. Turism på spansk terräng. Är det bra? Nja. Josh kämpar med att få ihop musik som jag har svårt att ta på fullt allvar. Han har förvisso fingrar till att göra snäll, harmonisk och välputsad månskensmusik. Men han gör det allra bäst när musiken kryddas med vemodig klang. Inte när han tror han är Paul Simon. Rouse kan sjunga, därför är det beklämmande att bästa låten är instrumentell. Det är bra med influenser från stora vida världen, men nu är det dags att återvända hem till Nebraska. Bästa låt: Beinvenido The Happiness Waltz (2013), 5
Rouse lämnar de spanska och latinoinfluenserna bakom sig och återgår till ett beprövat kort för hans del: Americanan. Det här är alltså inte på något sätt något försök till utveckling, utan tillbakagång till den finstämda, romantiska, lättlyssnade altcountrypoppen. Fast med flitigt polerade kanter och en saknad av de snyggaste uppstickarna som förekom i produktionerna åren 2003 till 2006. Problemet därtill är att vi redan hört allt förut av den här varan. Alla låtar är mjuka och således är även Purple and beige och The Ocean det, men de lyfter sig mer därför att de har något fint subtilt i sig. Bästa låt: Purple and beige The Embers of Time (2015), 6
Igen gör Rouse en gedigen skiva. Här finns inga märkvärdigheter, heller inget oävet. Josh vet vad han kan, vad som ska göras för att behaga publiken. Det som ska göras måste göras. Det är alltid en viss slags njutning att höra hans röst. Med den behöver han inte göra så mycket för att det ska låta bra. I övrigt: New Young hare juste tänjning på munspelet, You walked through the door medryckande melodi och Time halvbra tajming. En låt heter JR Worried blues, men den motsvarar inte det mått och nerv som kan förväntas av en låt med sådan titel. Bästa låt: Some days I’m golden all night Love In the Modern Age (2018), 3
Det finns inget principiellt fel med lättsmälta kärlekslåtar, med de som förekommer här varierar mellan platta och komplett usla. Svårt är det att förstå hur en artist som producerat såpass gedigna album i början av milleniet, inklusive låtar med både finess och sofistikation inte kan producera och ge ut bättre än detta. Låtarna – nästan alla – saknar sting och kvalitet. De är intetsägande och menlösa. Soundet är burkigt. Jag irriterar mig över det mesta: trista melodier, datorförvrängd röst, sirapsseg synt, livlösa trummor, fåniga keyboardslingor och tramsiga doakörer. Businessman måste vare en av decenniets sämsta låtar. En känsla av Finlandskryssning präglar alltihop. Bästa låt: There was a time |