Roxy Music

Roxy Music (1972), 8
Roxy Music debuterar med en intressant form av sprakande, klangfull rock med mycket folk, klassiskt och psykedeliska piruetter. Glamrock heter det, med tydliga influenser från Velvet Underground, King Crimson och David Bowie. Framtoningen är både allvarlig och lekfull, nästan ironisk. Vi hör ljusa klanger, elektricitet och repetitiva mönster. Phil Manzaneras smått ylande gitarr matchas helskönt mot mycket klaviatur och blås i form av sax och oboe, och mot Ferrys intensiva, inlevelsefulla och glättiga sång. Soundet är spännande, men skär sig lite emellanåt. Det är yvigt och experimentlustan något för otyglad. Det händer mycket. Allt låter mycket. Roxy Music är mycket.

Bästa låt:
If there is something

For Your Pleasure... (1973), 9
For your pleasure… är en grymt cool skiva med fängslande, suggestiv stämning och med mycket blås, strängar och knasigheter i stundtals rätt tung glitterrock. Låtarnas repetitiva mönster och den rika användningen av stackato i sång och instrument är skönt hypnotiserande. I In every dream home a heartache briljerar Ferry med en i grunden omöjlig kombination av intensitet och stillsamhet i sången. Tempoväxlingen efter tre minuter inleder ett av skivans mest enastående moment. Ett annat är låten Bogus man som har ett repetitivt psykedeliskt groove som aldrig tar slut. Här och där i låten vävs det in en naken, ljuvlig oboe.

Bästa låt:
Bogus man

Stranded (1973), 8
Stranded lyckas inte fullt ut förvalta magin från For Your Pleasure... Musiken är inte heller här dum, men jag blir inte träffad av blixten. Brian Eno är nu ute ur leken, vilket kanske spelar roll. Låtarna här är snällare, sömnigare och mer anonyma. Fast finstämda. Mot slutet höjs nivån, först med grådisiga men storslagna A song for Europe. Därefter med allsångshurtiga Mother of Pearl. "Oh mother of pearl. I wouldn't trade you for another girl..." hör man sig själv sjunga efter ett tag. Det trivsamma pianospelet i avslutande Sunset skapar ett trivsamt slut. Roxy Music behöver inte skämmas. Men ändå…

Bästa låt:
A song for Europe

Country Life (1974), 9
Direkt med The thrill of it all absorberas man in i ett svart hål. I det svarta hålet finns inte tomma intet utan en svart rymd som sprakar av fyrverkerier. Roxy Music lirar igen spännande glamrock med mycket av det mesta: sköna rytmer, värmande keyboards, tung gitarr, tutande blås (oboe och saxofon) och ylande elektriska stråkarrangemang. Ferry kombinerar skickligt intensiv närvaro med sin samtidigt coola och stundtals lite blaséartade sång. Musiken har nerv. Jag gillar den tunga Casanova och den vackra A really good time, men höjdpunkten är den grymt sugande Out of the blue, med dess gälla avslutande elviolinsolo.

Bästa låt:
Out of the blue

Siren (1975), 8
Love is the drug inleder albumet: en förförisk, läcker och lurig discokula. Roxy Music med Bryan Ferry som frontfigur har på ett elegant vis infångats av klubbdiscovågen och driver den framåt. Nu saknar jag lite grann rivet och den sugande elektriciteten som jag hänförts av från tidigare alster. Eller förresten, den gnistrande Both ends burning är en skatt som står sig väl bland gruppens mest förnäma glitternummer. Inget övrigt kommer riktigt nära den klassen, men Siren är ändå händelserik och bär utan avbrott på ett skönt gung och en angenäm känsla. Den nya formeln klaffar ypperligt i hypersunkiga Sentimental fool.  

Bästa låt:
Both ends burning

Manifesto (1979), 6
Inledande Manifesto är en läckerbit med sköna grooves på basen, marschtakt, Ferrys smått diktatoriska röst och gastkramande outro med psykedelisk kör. Albumet Manifesto är i övrigt klatschigt, lågmält, elegant och dansant på ett småsunkigt saxofonvis. Roxy Musics giv nu är disco med stänk av jazz och funk. Det lyfter bra på ett par ställen. Man gungar med i Still falls the rain och några andra bitar. Avslutande Spin me round har ett behagligt lugnt sug. Men: tyngden och intensiteten från förr saknas. Det är svårt att låta bli att jämföra med tidigare Roxy Music. Och den jämförelsen klarar inte Manifesto.

Bästa låt:
Manifesto

Flesh and Blood (1980), 5
Roxy Music präglas numera av tjock synt, framhävd bas och smöriga soulpopnummer. Det är inte jättespännande, precis. Det finns ett visst djup i soundet, även om jag nu inte är överförtjust i det för denna tid tidstypiska syntetiska, kvävda sound. Singlarna Over you och Oh Yeeh! är söta men framkallar desvärre gäspningar. Det finns ett någorlunda sugande drag i titellåten. Sköna basgrooves där. Trots gobitar blir resultatet besvikelse. Att 20 % av registret är covers kan inte tolkas på annat vis än idétorka. De lyckas inte ens göra bra covers; Byrds Eight miles high är svårbegriplig i det här sammanhanget.
 
Bästa låt:
Flesh and blood

Avalon (1982), 6
Härmed avslutas projektet Roxy Music med något som är en bra bit bort från dess tidiga sprakande dagar. Två saker tänks det på. Det ena är ett det är ett fint, klart, spatialt och fylligt sound. Det andra är att det är idel tillbakakammade låtar. De flitigt spelade More than this och Avalon exempelvis, som bara är lagom spännande. Och för mycket av samma vara finns det. Allt är elegant, romantiskt, ambient, intimt och pompöst. Jag jublar inte precis, men det är väl heller inte alldeles dumt. Låtarna är välgjorda, välpolerade, men inte överdrivet intressanta. Vi säger tack och adjö.
 
Bästa låt:
The main thing