Rush
Rush (1974), 6
Rush debuterar med rak, bluespräglad, hård rock. En jämn och hygglig skiva. Influenserna från Led Zeppelin är nästan löjligt uppenbara, som i Lees sång. Låtarna är rejäla, men inte så spännande eller originella. Lyriken är inte mästerlig: "Hey baby, it's a quarter to eight. I feel I'm in the mood. Hey baby, the hour is late. I feel I've got to move". Nåväl, det händer att jag gungar med, mest mot slutet med Before and after och Working man, även om fantastiska trummisen Peart ännu inte anslutit sig till gruppen. Lifesons prestationer på gitarren är det som ger mest behållning. Bästa låt: Working man Fly By Night (1975), 7 Nu har trummisen Neil Peart anslutit sig till gruppen och det märks. Musiken har vuxit i dynamik och rytmik. Det pendlas friskt mellan högt och lågt, moget och naivt, hårt och soft. Rush famlar en smula men träffar mitt i prick med den tunga, rytmiska sensationen Beneath, Between and Behind. Titellåten Fly by night inleds med några förföriska riff men är inte albumets tyngsta ess. Två sjysta bitar placeras sist. Först den fina akustiska balladen Rivendell som bryter atmosfären totalt med mest bara en akustisk gitarr bakom Lees röst. Den fungerar perfekt som intro till avslutande storslagna In the End. Bästa låt: Beneath, Between and Behind Caress of Steel (1975), 3 Rush laborerar nu med en mer progressiv och experimenterande stil, men får inte till det. Det förekommer några snygga partier men för det mesta blir musiken ryckig och ointressant. Musik som uppnår en viss grad av komplexitet och som skiftar i tempo, melodi och atmosfär brukar kunna vara dynamisk och spännande med det som Rush åstadkommer här är bara trist och utan finess och poäng. Den leder ingen vart. Avslutande The fountain of lamneth är nästan 20 minuter lång, men saknar helt röd tråd och är på tok för intetsägande. En låt som tar sådant tidsutrymme måste komma med mer. Bästa låt: Lakeside Park 2112 (1976), 5 Första låten, 2112, upptar en hel sida. Numret är energiskt och rymmer många sköna effekter, men saknar ett attraktivt ledmotiv. Den lider lite av dess utsvävningar i gitarriff och trumsolon. Några instoppade kontemplativa pauser med regnsorl och annat ljud lyckas inte bidra till höjd stämning. Rush experimenterar med sina progressiva ambitioner, men lyckas inte riktigt få till det. B-sidan inleds med tungsköna A passage to Bangkok. Annars saknar jag här musik som riktigt sätter sig. The twilight zone är bara trist och meningslös och det låter löjligt när någon viskar bakom Lees röst. Balladen Tears är lika fånig och dum. Bästa låt: A passage to Bangkok A Farewell to Kings (1977), 7 Rush lirar här välgjord, hård symfonisk rock. Skivan börjar med A farewell to kings, en mer än okej låt. Det finns fler låtar på den något ojämna skivan som är mer än okej. Ett trevligt och händelserikt nummer är den över 11 minuter långa och ösiga Xanadu. Låten innehåller många, långa och varierande instrumentella partier. Möjligen får man en något hög dos av hastiga harmoni- och tempoväxlingar. Introt till Xanadu är en klassiker. Efterföljande Closer to the Heart tar man omedelbums till sig till hjärtat. Mitt i låten ljuder ett sällsynt töntigt klockspel. Som å andra sidan är lite gulligt. Bästa låt: Xanadu Hemispheres (1978), 7 I Hemispheres fortsätts idén med välgjorda låtar som ideligen byter tempo och harmonier. Här presenteras en andra version av Cygnus X-1 från förra albumet. Den nya heter Cygnus X-1 Book II Hemispheres, som är över 18 minuter lång och dessvärre upptar hela a-sidan. Båda dessa låtar har tryck men saknar sammanhållande musikaliskt ledtema och kommer aldrig till de ypperligt vackra partier som Rush kan skämma bort lyssnarna med. Det är just detta som sker när Hemispheres avslutas med två superba låtar: The Trees och instrumentella La Villa Strangiato. Den sista klassar jag som en av tidernas främsta rent instrumentella låt. Bästa låt: La Villa Strangiato Permanent waves (1980), 9 Rush låter sig inte hindras av den nya postpunkvågen utan fortsätter in i det nya seklet med att producera tung symfonisk rock som är vital och fantastiskt som aldrig förr. A-sidan ryker loss med Spirit of the Radio och fulländas med ett klimax i Jacob’s ladder. Soundet passar perfekt Lees gälla röst. Det är fråga om perfektionism. Samtidigt är det viktigt att påpeka att Rush för det mesta lyckas med att inte låta denna perfektionism förstöra öset, stämningen och känslan. B-sidan håller inledningsvis inte riktigt samma klass tyvärr, men det blir betydligt roligare efterhand när Lee börjar sjunga om naturvetenskap. Bästa låt: Spirit of the Radio Moving Pictures (1981), 9 Skivan inleds med Tom Sawyer. Således en suggererande rivstart med perfekt sound. Följande Red Barchetta är till och med snäppet vassare. Rush har beskyllts för att låta perfektionismen och den tekniska briljansen gå utöver känslan. Visst kan man ana en förtjusning över det ouppnåeliga här – som det är meningen att få ska förmå efterlikna – men jag tycker inte att det, för det mesta, sker på bekostnad av stämning och elegans. Jag tror att Lee, Lifeson och Peart avser att musiken ska vara hård, intressant och vacker på en och samma gång. Betraktat sammantaget lyckades Rush just hacket bättre på föregångaren. Bästa låt: Red Barchetta Signals (1982), 8 Rush river loss med Subdivisionsoch markerar att de trots ett fult skivomslag (föreställande en prickig hund som nosar på en röd brandpost) än en gång tänker bjuda på högklassig, komplex, hård, klösig, symfonisk rock. Det finns en skillnad: Soundet har blivit fylligare och är indränkt av synten. Signals markerar således en ganska tydlig förändring i Rush musik för ett tag framöver. Musiken är stundom bra, stundom ännu bättre men lite för sällan tokbra. Jag saknar de riktiga högtidsstunderna, vilket till viss del kompenseras av jämnheten. Det går inte att upprepa för ofta hur tekniskt briljanta musikerna i gruppen är. Bästa låt: Subdivisions Grace Under Pressure (1984), 5 Återigen solid progressiv rock med fylligt keyboard-indränkt sound. Det låter stilfullt och pompöst, men lite tråkigt. Grace under pressure är anonym. De flesta låtar är bra, men låter lika och har svårt att sätta sig. Ingen lyfter sig över mängden. Lifesons gitarr ekar en bit bort i bakgrunden, vilket å ena sidan ger en ganska skönt distanserad atmosfärisk känsla. Å andra sidan är det lite synd att de drunknar bakom keyboarden och inte tillåts framträda mer. Stämningen är ganska dyster, likaså Geddy Lees sång. Mot slutet vill man helst stänga av, men det lyfter lite via avslutande Between the Wheels. Bästa låt: Distant early warning The Power Windows (1985), 7 Rush grötar till det igen, men nu med en mer positiv ton jämfört med föregångaren. Alex Lifeson tillåts briljera med sin gitarr lite mer, bakom synten. Soundet är fylligt, metalliskt, kristalliskt, ekande och syntetiskt. Ettrig bas och pepprande trummor skapar en behövlig kontrast. Några av låtarna är ganska anonyma, men de sköna och atmosfäriska Manhattan project, Marathon och Mystic rhythms väger upp. Kören som ljuder i annars utmärkta Marathonär överdrivet pompös. Pompöst är just det ena av två problem som Rush ibland har lite svårt att undvika. Det andra problemet är att lite för många ingredienser blandas i soppan. Bästa låt: Marathon Hold Your Fire (1987), 6 Å ena sidan händer det som vanligt mycket i de tekniskt sett briljanta låtarna, med Pearts skickliga trummor och Geddy Lees lika skickliga bas och här och där utrymme för Lifesons eleganta gitarrsolon. Å andra sidan är en hel del av det som händer i låtarna rätt fånigt och det känns egentligen som att ingenting händer. En otålighet infinner sig. Man befinner sig inte i nuet utan i framtiden: ”ska inte skivan ta slut snart?” Jag retar mig också på de alldeles för många rimmen, som: "It's just the age, it's just a stage, we disengage, we turn the page'. Bästa låt: Mission Presto (1989), 3
Rush lägger ifrån sig en del av syntslöjorna och söker sig tillbaks till ett lite rockigare uttryck. Men det blir krampaktigt, mekaniskt och själlöst. Presto avslöjar att Rush har stannat upp. Albumet lider av brist på idéer och kreativitet. Under några få stunder uppenbarar sig motsatsen då man påminns om gruppens potential. The pass är en låt som växer minut efter minut. Successivt byggs det upp ett driv och växande känsla. Även titellåten har sådana kvaliteter. I övrigt får dessa eminenta musiker inte musiken att lyfta. Totalt menlösa bitar som Superconductor och Hand over fist bara ytterligare understryker detta faktum. Bästa låt: The pass Roll the Bones (1991), 3
Bandet klarar inte av att stå för dess tidigare så dynamiskt progressiva rock när ett nytt decennium ska inträdas. En lång serie sorgliga nummer avlöser varandra. Inget här fångar mitt intresse. Soundet är isande kliniskt. Otroligt nog dyker det upp en fånigt halvrappande snubbe mot slutet av titellåten. Det är svårt att tro att det är sant. Kanske något av den gamla andan hittas i Ghost of a chance. Annars är låtarna genomgående tråkiga, fantasilösa, färglösa, sterila, statiska, innehållslösa, tomma. Kreativiteten lyser med sin frånvaro, vilket är oerhört märkligt för ett band med sådan potential. Det verkar råda total idétorka. Bästa låt: Ghost of a chance Counterparts (1993), 5
Rush har dippat rejält men här sker ändå något av ett lyft. Counterparts har mer drag och är inte lika livlöst som flera av Rush album varit en period. Liksom de två föregående saknar detta de alltför indränkta syntridåerna. Här spelas en tämligen rak rock, likaså tyngre än på ett bra tag. Flera partier känns intressanta och livar upp. Samtidigt är det en bra bit upp till Rush högsta nivåer 10–15 år tidigare. Musiken är inte särskilt originell och Rush har svårt att producera alster som sticker ut. 54 minuter med denna jämntjocka rock är 16 minuter för länge. Bästa låt: Leave that thing alone |