Saga
Saga (1978), 7
Symfonisk syntrock från det sena 70-talet. Musiken är behaglig och medryckande, särskilt i Humble stance och The perfectionist. Den får en att tänka på rymden, vilket också skivomslaget hjälper till med. Det föreställer just rymden och ett porträtt på en rymdfjäril som ser lite arg ut. Michael Sadler har en praktfull röst som passar det bas- och keyboardindränkta soundet. Det pompösa gillas. Samtidigt blir musiken av och till lite för fånig och simpel. Blipp-ljuden var säkert läckra på sin tid, men låter lite så där idag. Ståtlig avslutning med Tired world där Crichtons gitarrer som omväxling ges lite mer yta. Bästa låt: The perfectionist Images at Twilight (1979), 4 Saga fortsätter på sin utstakade linje: svulstig, symfonisk, keybordbaserad rock som alltför ofta blir alltför banal, stollig och blippig. Det finns några helt okej låtar eller partier, men skivan saknar samma nivå och höjdpunkter som föregångaren. Kanske att de inkluderade flera av de låtar som refuserades på förra? Kanske att de lite för fort ville rida på en framgångsvåg? Images at Twilight ger på det stora hela inget större mervärde och man har ingen särskild praktisk nytta av den heller. Det finns roligare skivor att stryka kläderna till. Ingenting känns nydanande här. Värdig avslutning förvisso med Mouse in a maze. Bästa låt: Mouse in a maze Silent Knight (1980), 4 Det finns inte mycket nytt att säga om Silent Knight. Åter samma bombastiska syntiga symfonirock. Musik för drömmande pojkar. Det ska sägas att skivan innehåller en del låtar med ganska snygga arrangemang. Det är bara synd att det stolligt pompösa alltför ofta överskuggar allt annat. Saga tar i så de spricker. Sagorymdmotiven bidrar inte direkt till en mer välvillig inställning till lyssnandet. Det verkar finnas en löjlig fascination av vetenskap, framtid, utopi, dystopi, teknik, äventyr och science fiction, kanske en förhoppning om att saga blir verklighet. Eller vad vet jag, jag har inte precis inspirerats till att lyssna på texterna. Bästa låt: Don't be late |