Santana
|
Santana (1969), 9
Carlos Santana presenterar sig och sitt band med het latinamerikansk rock. Det är en tät, eldig musik pepprad med spännande rytmer, klanger, harmonier och tempoväxlingar. Det är lika mycket dessa inslag som Carlos annars så härliga gitarrsolon man fångas av. Utöver gitarrerna och rytmiken har orgeln en viktig roll för det fylliga soundet. Och om man ska prata detaljer är pianointrot i Treat särskilt värd att nämna. Här skapas en vacker och välkommen kontrast till det övriga fyrverkeriet. Annars kanske det förekommer stunder då det trummas och jammas lite i överkant, men hela tiden fylls rummet av en angenäm atmosfär. Bästa låt: Treat Abraxas (1970), 9
Härlig sambarock! Musiken är dynamisk, händelserik och livsbejakande. Förvisso är den lite orolig på sina håll. Den instrumentella Incident at Neshabur inleds på ett ganska hispigt sätt. Men knappt tre minuter in i låten avstannar musiken och plötsligt ljuder ypperlig tårdrypande Santanamusik. Vi hör ett av de mest fantastiska outron med förtrollande toner och böljande tempo. Abraxas rymmer ett par andra av Santanas mästerverk: Black Magic Woman/Gypsy Queen och Sampa pa ti. Den senare, en instrumentell gitarrlåt, är bedårande vacker. Känslan från den låten grusas en aning av något stökiga efterföljande Hope you’re feeling better. Avslutningen är inte helt övertygande. Bästa låt: Samba pa ti Santana III (1971), 9 Här hörs samma slags potpurri av takter, klanger, harmonier och jammande som i de två föregångarna. Fast nu uppskruvad i en än mer rastlös form. Det finns ett par finnummer och de heter No one to depend on och Toussaint l’ overture – förnäma alster i Santanas samlade repertoar. En annan uppmärksammad låt är Everybody’s everything, men den ter sig i mina öron något stororkesterstökig. Musiken är brokig och blommig, möjligen med med viss överdos. Albumet engagerar, men det hade varit fint med ännu mer av mellantempofeelgood-utsvävningar som gruppen behärskar så bra. Den poppiga Everything’s coming our way har detta i sig. Bästa låt: No one to depend on Caravanserai (1972), 9 Santana växlar om och kryddar sin intensiva latinorock med mer inslag av jazz. Detta mestadels instrumentella album består av relativt komplexa arrangemang som varken är alltför inbundna eller esoteriska. Den bitvis knorriga basen är alltid rätt placerad och funkar snyggt ihop med samban. Tre låtar innehåller sång och är utspridda med jämna mellanrum, vilket bidrar till ett böljande flöde. Det sista sångnumret är något svagare än övriga alster men i stora hela borgar Caravanserai för en högtidsstund. Ljuva klanger och atmosfärer hörs mestadels. Stämningen skruvas upp på slutet och den explosiva finalen med Every step of the way är gudabenådad. Bästa låt: Every step of the way Welcome (1973), 8 Progressiv latinojazzrock kanske man kan kategorisera detta som? Oavsett etikettval lider inte Santana av brist på kreativ förmåga. Nu med ännu mer jazz. En härligt fantasieggande introlåt övergår i ypperliga Love, Devotion & Surrender. Låten innehåller en duett av skönsjungande Leon Thomas och Wendy Haas. Samma folk uppträder i glädjepillret When I look into your eyes. Det går att rygga till för uttrycket ”jazzrock”, men det är ingen fara här. Allt hålls stabilt samman av det sammansatta ordets fyra sista bokstäver. Carlos gitarreskapader är ett slags kitt. Liksom föregående album varvas instrumentellt och sång på ett mer än smidigt sätt. Bästa låt: When I look inte your eyes Borboletta (1974), 8 Albumet inleds med vårfåglar och sedan ett lurande percussionnummer. Detta fungerar som ett perfekt preludium inför Life is anew. Här sjunger först Leon Patillo några verser till trivsam melodi och efter knappt två och en halv minut kommer en förlösande keyboardslinga och därefter ett ypperligt gitarrparti. Santana tillämpar en liknande latinojazzformel som de två föregående albumen, för det mesta med framgång. Jag gillar när det finns parallella tempon i låtar och sådana låtar finns i det här albumet. Det obligatoriska utdragna alstret består av Promise of a Fisherman: en rapp instrumentell åttaminutare som sömlöst hänger ihop med de föregående låtarna. Bästa låt: Life is anew Amigos (1976), 9 Santana fortsätter sprida glädje. Inledande Dance sister dance är en läckerbit med förlösande tempoväxling mitt i. Musiken rasar framför ett parallellt universum med trögrörlig slöja av smäcker synt. Det inledande fyrverkeriet avlöses elegant med ruffiga Take me with you som även den har en snygg tempoväxling, fast åt andra hållet: långsammare. Sedan transporteras vi vidare genom olika nyanser av sambarock. Efter ett tag uppstår klimax med först Tell me are you tired och sedan ypperliga Europa (Earth’s cry heavens smile). Den allsångspräglade avslutningen är inte helt övertygande men summan av kardemumman är ett album som är grovt underskattat av kritikerkåren. Bästa låt: Europa (Earth’s cry heavens smile) Festival (1977), 5 Albumet känns som en medley. Det är fest, festival, karneval; vanlig sång, smörsång och körsång. Mestadels är det någorlunda kvalitét på musiken, men sällan riktigt spännande. Latinojazzrocken har sin plats, javisst, men alla Santanas knep känns igen och blandas hursomhelst och utan den riktiga spetsen. Bandet famlar i ett sökande av ett fungerande alternativt uttryck nu när punken, funken och discon flyttar fram positionerna. Reach up är ett bevis för att Santana saknar kompass och efterföljande The river vet jag inte vad man ska säga om förutom att den inte är vad jag vill höra när jag sätter på Santana. Bästa låt: Let the children play Supernatural (1999), 6 Santana är mannen och gruppen som står för snygg latinsk, rytmisk jazzrock, eller hur man nu ska kategorisera musiken. Det är nämligen många stilar som samsas här. Supernatural är brokig, med alla möjliga influenser, från såväl hårdrock som hip hop. Det hela hänger ihop någorlunda. Låtarna är genomgående välgjorda och gungar skönt, men på det hela taget känns det som att något saknas. Det lyfter egentligen aldrig. Musiken är mer kreativ än välljudande. Jag saknar den riktiga nerven. Flera låtar har en ganska tråkig ton och grundstruktur; även om Carlos Santana till viss del kompenserar detta med många läckra gitarrsolon. Bästa låt: (De le) Yaleo Santana IV (2016), 7
I stort sett har vi här den uppsättning musiker som medverkade på Santanas album under tidigt 70-tal. Under den långa period gruppen Santana har funnits är det inte Carlos och andra bandmedlemmars instrumentvirtuositet som fått skina i albumen, knepigt nog. Denna däremot präglas av kvalitet och elegans och några partier med härligt sökande, utdragna instrumentella skönheter. Rikligt med afro-latinska rytmer är det också med mycket blues och ganska mycket fart. Synd bara att flödet haltar betänkligt. Atmosfären skiftar hit och dit. Det är ett ojämnt och bitvis stökigt album på fem kvart så borde bantats och stuvats om en del. Bästa låt: Fillmore east |