Sigur Rós
Von (1997), 6
Själva låten Sigur Rós inleder gruppens debutalbum. Det låter som en hamnat i en skräckfilm. Ett tag tillåts dröja innan det skapas en känsla att detta är något annat än filmmusik. Komplexa låtar varvas med några som ter sig rätt simpla och inte är så mycket för världen. Jag gillar Syndir Guds. Den är spännande och småtimmevacker på något vis. Allt detta i Von är ett gott försök att skapa något ambient annorlunda. Det finns en hälsning till både spacerocken och shoegaze, fast på säreget vis. Ändå hörs det att projektet Sigur Ros behöver slipas på lite mer. Likaså sången. Bästa låt: Syndir Guds Agaetis Byrjun (1999), 9
Denna musik är en enorm ståtlig blåval som flyter fram långsamt i en stilla ocean, kanske där uppe i nordatlanten någonstans. Efter ett intro kommer Svefn-g-englar och det är en mäktig start på ett mäktigt album. Total avslappning. Musiken tar all den tid den tycker sig behöva. Det över 71 minuter långa albumet rymmer 10 låtar så här handlar det om toner som ska hinna böjas och dras ut och mantran som ska upprepas. Det finns stunder då Jonsis röst inte sitter som smäck: I Flugufrelsarinn blir tonen något gnällig. Men det är en bisak. Musiken är avkopplande, frigörande, uppfyllande. Bästa låt: Svefn-g-englar () (2002), 7
Vackert, stiligt, smakfullt, pampigt, ståtligt, värdigt, högtidligt. Långsamt, makligt, utdraget, adagio, grave. Förmodligen den långsammaste skivan som finns. Och något slags världsrekord att följa en princip så pass konsekvent. Mellan albumets titel () finns intet, och det känns som musiken rör sig mot intet. Mot ett svart hål. Det är avslappnande. En sakral känsla sprider sig i rummet och kroppen. Inte heller låtarna har fått några namn. Några av intet-låtarna dras försiktigt mot något slags kulmen, ett crescendo, ett klimax. Man väntar på någon slags orgasm som inte riktigt vill komma. Fast jo: sista låten växer till ett mäktigt inferno. Bästa låt: #8
Takk (2005), 10
Enastående vackert! Grandiost! Efter ett kort intro med låten Takk börjar Glösöli med några sköna basackord varmed en rytmisk, monoton marsch tar vid i riktning mot ett makalöst crescendo och en starkt distad gitarr mot slutet. Låt på låt byggs upp med sådan struktur. Skivan kryllar av eskalerande, repetitiva partier. Därtill mycket stråkar och blås till fagra melodier. Pianot och en klangfull xylofon bidrar till det klara, lätta soundet. Helheten blir nästan för fager, pompös och balanserar till högtravande. Samma euforiska känsla sprids i varenda låt. Det är förlåtet för det är sällan man får njuta av sådan maxad musik. Bästa låt: Se Lest Med Sud i Eyerum Vid Spilum Endalaust (2008), 7
Albumet hoppar mellan ytterligheter. Ena stunden hörs pigga och pampiga popdängor. Andra stunden skruvas tempot ned avsevärt. Smått sakrala Festival rymmer båda dessa kontraster. Den inleds sakta och ståtligt och drivs sedan taktfast mot ett typiskt Sigur Rós-klimax. Soundet har hög densitet, ofta med flera lager stråkar och blås. Bandet behärskar alla stämningsknep. Genom Illgresi fångar de stämningen på det mer lågmälda vaggviseviset, med arpeggio på akustisk gitarr och söt vemodig sång. Därefter stillnar musiken än mer. Låtarna är sofistikerade, men har inte helt och fullt det där direkta anslaget som på Takk och berör mig därför inte lika mycket. Bästa låt: Fljotavik Valtari (2012), 8
Valtari är en dämpad och minimalistisk skiva. Dess enda riktiga crescendo växer efter 18 minuter. Lyssnaren kan tro att det kommer mer av den varan men det försiktiga och diskreta fortsätter konsekvent. Bitvis känns det som att Sigur Ros producerat meditationsmusik. Meditation är inget jag sysslar med, men jag kapitulerar ändå för musikens lugnande effekt. Klangerna är klara och fina. Valtari är ett musiklandskap och det känns som man vandrar i en fantasivärld, där bakom garderobens gömda passage, kanske i en fuktig trollskog. Valtari växer för varje lyssning. Sigur Ros bekräftar sin förmåga att skapa stor musik med små medel. Bäsat låt: Valtari Kveikur (2013), 6
Sigur Ros byter skepnad drastiskt jämfört med föregående album. På ett sätt kan skivan jämföras med Takk. Båda är överlastade och närmast bombastiska. I Takk fungerar det ypperligt. Här blir det bitvis enerverande. Tonen skiljer sig kraftigt mellan albumen. Om det är tacksamhetens känsla som maximeras i Takk så är det snarare en arktisk nedstämdhet som maximeras här: mörker och vemod. Kveikur är tung att lyssna på. Något jag uppskattar med Sigur Ros, ändock, är att deras olika album har sina ramar. De löper linan ut med formeln för dagen. I de sista tonerna i Var det blir riktigt vackert. Bästa låt: Var Route One (2017), 3
Högst oklart vad detta är för ett slags album. Det framställs inte som en del av Sigur Ros ordinarie katalog av album. Men ett album tycks det ju vara eftersom det handlar om 40 minuter och 8 låtar. Hyfsat ointressant muzak av en ambient sort handlar det om. Låtarna saknar vanliga låttitlar utan döps med olika koordinater. Sången saknas, här hörs bara en slags instrumentell rymdmuseum-musik. Jag förstår inte varför detta egentligen utgivs. Varför används inte talangfulla resurser på annat vis? Varför ska fansen förväntas behagas av detta? Funka för filmmusik kan muiken göra men inte för att lyssna på. Bästa låt: Nr 6. |