Simon and Garfunkel

Wednesday Morning 3 A.M. (1964), 6
Tom och Jerry debuterar med ojämn skiva. Här anas i sina stunder briljans. Ljuspunkterna varvas emellertid med diverselåtar såsom Last night I had the strangest dreams (alltså I natt jag drömde fast på amerikanska) och frikyrkoförskräckliga Go tell it on the mountain. Albumet rymmer en ganska misslyckad cover av Dylans The times they are a-changin. Den funkar inte så bra i det här Everley Brothers-formatet. Till förnämligheterna hör naturligtvis den akustiska första versionen av The Sound of silence, och tjusiga He was my brother, Bleecker street, Sparrow och Wednesday morning 3 A.M. Det bådar gott, men folkduon söker efter formerna. 

Bästa låt:
The Sound of silence

Sounds of Silence (1966), 8
Esset får inleda: rockversionen av The Sound of Silence. Vad ska man sedan längta fram till? Jodå, ett och annat och mer därtill. Albumet håller jämn hög klass nu när nästan bara Simon-produktioner inkluderas. Jag gillar de finstämda balladerna Kathy’s song och April come she will. Ett annat nummer att uppmärksamma är Somewhere they can’t find me med tidstypiskt skönt uttryck i form av snygga grooves, några anslag på hammondorgeln och en del pampiga trumpeter en bit bort i bakgrunden. Simon skapar närvarokänsla med sitt gitarrplock. I den lånade låten Anji får han tillfälle att leka loss lite extra.

Bästa låt:
The Sound of silence

Parsley, Sage, Rosemary and Thyme (1966), 8
Albumet inleds med det tjusiga arpeggiot i Scarborough fair till Garfunkels lika tjusiga röst och strax hör vi duon sjunga i stämmor med en cembalo i bakgrunden. Det här ger en fager inramning som för tankarna långt bort mot mörka medeltiden. I övrigt förekommer odödliga, sjukt söta mellantemplåtar som Homeward bound och the 59th street bridge song. Albumet håller ihop ganska bra. Tyvärr befläckas känslan något och flödet störs  av ett par mer lättglömda popalster som A simple desultory phillippic där duon försöker låta som Dylan i sång, stil och munspel (de  sjunger om Dylan och andra), men resultatet haltar.

Bästa låt:
59th street bridge song

Bookends (1968), 7
I duons fjärde album inträffar allt möjligt. Både sådant som är njutfullt och annat mer malplacerat. Vi hör en serie tjusiga alster: Bookends theme, America, Overs, Old Friends, Mrs. Robinson, A hazy shade of winter. Men dessa är belägna enligt slumpens princip som det verkar och inte efter något sammanhängande mönster. Bookends är således en brokig skiva, med flera störande hugskott. Ett irriterande inslag, exempelvis, är allt struntprat som dyker upp på några ställen. Numret Voices of old people är ingen regelrätt låt utan bara röster av gamla människor som förmodligen ska fungera som ett intro till storverket Old friends.

Bästa låt:
Old friends

Bridge over troubled waters (1970), 7
Bridge over troubled waters. The Boxer. The only living boy in New York. Tunga nummer samlas i ett alster, något som borde räcka för en mycket hög poäng. Men trots hög trivselfaktor brister helheten. Det är för mycket hit och dit i stil och harmoni. Duon förstör ideligen de stämningar som de just byggt upp. Stämningen spricker som en ballong när sistnämnda pärla följs av fula och löjliga Why don’t you write me. Inom en snar framtid ska även själva duon spricka. Så vi säger so long och så mycket tack för de himmelska höjder som med jämna mellanrum uppnåtts.

Bästa låt:
Bridge over troubled waters