Paul Simon

Paul Simon (1972), 7
Nu när inte Art är med blir det inga broar över oroligt vatten. Den typen av ballader passar sig kanske inte när det bara är Paul som sjunger. Snarare blir det mer intima, lågmälda alster. Men också en hel del stämning, finess och fantasi med rytmer, reggae, deltablues, country och bossanova. Paul är heller inte så tokig med gitarren. Och komponerade snygga alster kan han. Någon enstaka gränsar till pretentiöst och sockersött: Mother and child reunion är en bit utanför min komfortzon, jag får problem redan på låttitelstadiet. Tummen upp däremot för hurtiga Me and Julio down by the schoolyard.
 
Bästa låt:
Me and Julio down by the schoolyard

Still Crazy After All These Years (1975), 6
Den mjuka titellåten inleder och skapar en härlig sentimental mitten-av-sjuttiotalet-känsla. En smula sentimentalt blir det också i nästa bit, My little town, där Art Garfunkel dyker upp, fast bara tillfälligt. Gästspelet visar att det var synd att duon bröts itu. I albumet hittas också 50 ways to leave your lover. Det är en kul bit, med medryckande refräng. Albumet innehåller således ess, men det finns också några rätt sömniga alster. Sömnrisken är hög till exempel när Some folks’ lives roll easy avhandlas. Gospel blir det för hela slanten i ett par ställen, exempelvis när säcken till sist ska knytas ihop.  
 
Bästa låt:
Still crazy after all these years


Graceland (1986), 5
Det har diskuterats en del om det var rätt eller fel av Simon att åka
till Sydafrika och musicera med svarta musiker. Brott mot den
världsomspännande kulturella bojkotten av den groteska regimen eller
en subtil protest mot densamma? Nytt exempel på vit kolonisering av
afrikansk kultur? Jag lämnar den diskussionen åt sidan och konstaterar
att afrikanska rytmer och harmonier i denna vita tappning faller
utanför mitt kulturellt begränsade upptagningsområde. Att jag tycker
denna begränsning är synd hjälper inte. Jag kan inte direkt höra något
fel på musiken. Bra rytmsektion och hög trivselpoäng. Men: Graceland
slår inte an de rätta nervsträngarna.

Bästa låt:
You can call me Al

The Rhythm of the Saints (1990), 6
Ja, det ska handla om rytmer här. Det gör det när Paul Simon gör skivor denna tid, speciellt om albumtiteln antyder detta. Det hämtas inspiration från världsmusiken från södra delen av halvklotet på olika sidor av olika hav. Låtarna är inbjudande när det gäller detaljer. Can’t run but har en lågmäld men ettrig rytm med alla möjliga slaginstrument och därtill en ganska smålurig melodi. Mycket kan göras då Simon engagerat 70-talet studiomusiker, med blås, kör, strängar, slagverk. Likväl ter sig materialet anonymt. Vad som saknas är det Simon en gång hade så mycket känsla för: härliga melodier och kluriga arrangemang.
 
Bästa låt:
She moves on