Nina Simone
​

Little Girl Blue (1958), 8
Djup röst från debuterande Nina Simone. Albumet består av nära och drabbande låtar och så någon upptempbit som Love me and leave me och den något upphissade hitten My baby don’t cares for me. Musiken som hämtas från den softa amerikanska jazzsångboken påminner inget om samtidens flamsiga rock ’n’ roll. Simones klassiskt skolade pianospel präglar albumet. Hennes talang på klaviaturen får mest utlopp i dramatiska Good Bait och You’ll never walk alone. De är inte dumma, men ännu mindre dumma är de stillsamma Little Girl Blue och I Loves you Porgy. Sistnämnda är en fantastisk ballad. Ingen kommer undan refrängen.
 
Bästa låt:
I loves you Porgy (George and Ira Gerschwin, 1935)

I Put a Spell on You (1965), 6
Titellåten, I put a spell on you, är en utsökt cover från Screamin’ Jay Hawkins knappt seriösa original. Albumet innehåller en annan pärla och klassiker: Feeling good. Överlag ger de orkestrala arrangemangen bakom Simone en trevlig kontrast till den samtida gryende rocken à la Beatles, Kinks och Stones, grupper som förvisso snyggt införlivade just kammarmusiken. Simone sjunger nära och med nerv och får emellanåt utlopp för sitt skickliga pianospel. Men flödet är sisådär. Albumet känns som ett ihop-plock av separata låtar med varierad karaktär, allesamman med gemensamma nämnaren att de ska funka till Simones djupa röst. Det blir lite rörigt.
 
Bästa låt:
Feeling good (Anthony Newley and Leslie Bricusse)

Pastel Blues (1965), 7
Med en intensiv påträngande röst ger Simone röst åt de historiskt tystade. Hon sjunger och spelar med indignation och bluesighet. Albumet, som är inspelat live, berör och känns närvarande. Ibland är det mest bara rösten och något handklapp som hörs. Det hade kanske inte varit fel om musikerna kunnat friska på mer då och då. Och med detta menar jag inte den lilla tendens som kan anas mot något slags gospel eller swingjazz. Nåväl, stämningen växer i allvar, tyngd och mäktighet mot slutet med Strange fruit – det är nu det hörs om det tappas en knappnål – och därefter häftiga Sinnerman.
 
Bästa låt:
Strange fruit

Wild is the Wind (1966), 8
Det mesta här är stillsamt och storslaget, även om det växlas i stil: jazz, klassiskt, soul och lite calypso. Dämpade men dramatiska alster avlöser varandra. Four woman är ett sådant. What more can I say? ett annat. Lilac wine ett tredje. Och så vidare. Simone vet hur man växlar upp en sång med några dramatiska ackord och böljande pianoslingor. Mitt i lättar det lite. Efter en romantikövning i Why keeping on breaking my heart kommer känsliga Wild is the wind som i sin tur vackert flyter över i allvarstyngda men mäktiga Black is the color of my true love’s hair.
 
Bästa låt:
Black is the color of my true love’s hair