Simple Minds
Life In a Day (1979), 4
Simple Minds är i sin ungdom färgad av punken och glitterrocken. I detta debutalbum kombineras dessa genrer på ett pojkaktigt vis. Det låter skramligt och gapigt, och glimrar till bara lite då och då. Hiten Life in a day med sitt karakteristiska staccato-intro är inte så dum. Samma gäller utdragna Pleasently disturbed där influenserna från Velvet Underground och Roxy Music hörs. Avslutande Murder story är rätt fräck och ungdomlig i positiv betydelse. Därutöver är det inte så mycket mer att glädjas över. Soundet är det verkligen sådär med, även om man ibland anar fröet till Simple Minds säregna pompösa sound. Bästa låt: Pleasently disturbed Real to Real Cacophony (1979), 3 Högtravande, tungsinta nummer varvas med experimenterande konstigheter som mest låter som tivoli-skrammel. En kakofoni av oljud och trams hörs. Det låter hemskt. Sällan hörs musik som tycks vara till för örats begär och önskemål. Förmodligen vill gruppen vara nydanande och lite speciell, men musikaliskt finns mycket övrigt att önska. Simple Minds har helt uppenbart ännu inte hittat en fungerande formel för sin musik. Först på b-sidan hajar man till, eller snarare chockas till liv, för den inleds med en riktig pärla: Premonition. Det är sugande skön och tung låt, med oslagbart hypnotiskt driv i basen, tung gitarr och andra läckerheter. Bästa låt: Premonition Empires and Dance (1980), 5 Simple Minds musik och sound börjar så sakteliga fungera bättre. Empires and Dance innehåller fler låtar med rakare form och färre omöjligheter. Åtminstone om vi talar om a-sidan. Tonen är grå och trist, så det gäller att rätt sinnesstämning finns där. A-sidan är alltså bäst med I travel och senare de på varandra följande Celebrate och The fear of goods vilka båda har en absorberande monotoni och skönt rytmiskt driv. På b-sidan hörs en krångligare och mer introvert sida av Simple Minds, en form av psykedelisk new wave som inte går hem. Musiken avklingar så småningom med några anonyma nummer. Bästa låt: Celebrate Sons and Fascination (1981), 8 Simple Minds har nu till slut etablerat ett snyggt, förföriskt sound; något av det bästa för sin tid. Albumet inleds med In trance as mission som har ett sugande skönt groove. Simple Minds träffar pricksäkert med sin speciella form av new wave. Snärtiga post-punk influenser blandas med sköna disco-synt-slingor. Det finns även skön tyngd i musiken, såsom i Boys from Brazil. Den riktiga pärlan är Love song som har närmast obegripligt skönt och tungt driv med en ständigt skärande gitarr i bakgrunden. Det är en av gruppens allra förnämsta låtar. Skivan avslutas mörkt och spöklikt med Seeing out the angels. Bästa låt: Love song Sister Feelings Call (1981), 6 Detta album spelades in och gavs ut samtidigt som Sons and Fascination. Systeralbumet börjar läckert med instrumentella Theme for great cities som drivs fram med snärtig bas och rytm. Jean Michel Jarre inspirerad synt en bit fram förstör drivet något. Jämfört med syskonalbumet har musiken här samma sound, ton och tyngd, men är något mer anonym. En ganska poänglös instrumentalversion av 70 cities as love brings the fall kallad Sound of 70 cities belyser tydligt att det här är b-versionen av de båda albumen. Bäst blir musiken i de mörka monotona och halvpunkiga numren där tankarna förs till Velvet Underground. Bästa låt: Theme for great cities New Gold Dream (81-82-83-84) (1982), 8 Simple Minds når sitt maximum. Nu visar gruppen att den är en av de första på 80-talet som verkligen får ihop ett riktigt bra och fylligt sound starkt präglat av keyboarden. Derek Forbes lägger en bra grund med flinkt spel på basen. Jim Kerrs djupa röst passar exemplariskt soundet. Skivan innehåller minst en handfull riktigt bra låtar och därtill härliga stämningar. Ett par mindre lyckade nummer stör flödet, emellertid. Exempelvis börjar skivan utsökt med Someone, somewhere in summertime vars drömska känsla omintetgörs direkt efter med en av skivans tråkigaste låtar. Efterhand gungas man ändå med i en skön beslöjande atmosfär. Bästa låt: New gold dream (81-82-83-84) Sparkle In the Rain (1983), 7 Ett och ett halvt år har gått och mycket har förändrats. En energisk, mer arenarockig Simple Minds tar form. Soundet har blivit pompösare, grötigare och brokigare. Nu med Steve Lillywhite som producent. Han är just känd som arkitekt för "the Big Music sound" som så präglade 80-talet (U2, Big country m.fl.). Sparkle In the Rain innehåller sprakande och fräcka låtar. Skivan håller jämn god kvalitet. Waterfront med Forbes läckra basintro är skivans höjdpunkt och White hot day sticker ut. Ändå är inte topparna som de varit. Musiken är på högvarv, men den absorberande kraften har förlorats. Helheten blir för mastig. Bästa låt: Waterfront Once Upon a Time (1985), 6
Här finslipas det svulstiga arenarockuttrycket. Allt som påminner om punk och new wave är spårlöst borta. Vilket inte måste vara fel. Men precis inget låter alternativt och klichédensiteten når alarmerande nivåer. Det kan låta som jag ogillar det här, men nejdå. Knivens egg har förvisso avtrubbats men musiken har energi, finess och viss känsla. Arrangemangen är kreativa och det är svårt att inte sjunga med i de pumpande refrängerna. Flera nummer har hit-potential. Mest noterbart i det avseendet är Alive and kicking och Sanctify yourself. Det ligger i sakens natur, emellertid, att sådan här musik inte tål för många lyssningar. Bästa låt: Alive and kicking |