Siouxsie and the Banshees
The Scream (1978), 7
Det här är inte bara punkrock. Här finns svärta som går utöver punken, som banar vägen för en våg av ganska nya harmonier och monotoni. Med driven bas, ettriga gitarrer, tunga trummor och gastande sång av Siouxsie Sioux skapas något av det mörkaste soundet som kan hittas under 70-talets sista år. Det skulle vi strax höra mer av från grupper som Joy Division och U2. I repertoaren hörs sofistikerade halvbrutala låtar som Jigsaw feeling men också sånt som ligger närmare skrammelpunken. Det finns en cover av Helter skelter som är rätt olikt originalet men lika rivig och inte så dum. Bästa låt: Jigsaw feeling Join Hands (1979), 6
Det är ett brutalt och plågat gnissel som inleder. Indränkt och klaustrofobiskt. Alla dessa glidningar på instrument och röst blir ganska prövande för ens sinne. Och alla dessa klagande besvärjelser förstås. Det krävs en viss ansats för att lyssna på musiken, men samtidigt är det fascinerande och eggande. Man dras mot den svarta avgrunden som den tycks härstamma ifrån. Allt avslutas med ett obekvämt 14 minuter utdraget lofipunkskrammel: The lords prayer. Snyggt är det inte, bitvis bedrövligt, men än en gång fångas intresset på något märkligt vis. Detta påminner inte så lite som när Velvet Underground vevade på som fulast. Bästa låt: Icon Kaleidoscope (1980), 6 En delvis ny besättning i bandet. Trummis och gitarrist är utbytt. Sound och karaktär är ändå ungefär detsamma. Ett allmänt skrammel är vad det handlar om, liksom ett plågat ylande, mässande och hoande. En och annan mer än lovligt ful dissonans och några ganska gräsliga klanger hör väl till receptet. Ta exempelvis låten Hybrid, som jag i grunden gillar med dess rytmik och luriga intensitet, där Siouxsies tjoande är nästan olidlig. För att inte tala om den elakt väsnande saxen. Det är något med det skräpiga soundet som gör att musiken inte når det djup som den har potential till. Bästa låt: Hybrid Ju Ju (1981), 8
Gruppen växlar upp och växer till sig i sitt uttryck. Intensiteten tar sig olika uttryck: vassa skärande gitarrer, galopperande trummor, dundrande bas. Kanske allra bäst ter den sig i Monitor med dess sköna driv och Siouxies eldiga, klagande sång. Inte heller låtarna efter sidbytet felar på den punkten. Sin in my heart har en eskalerande frenesi som jag gillar. Hela albumet känns som en upptrappning, en eruption. Starten med klassikern Spellbound är bara en försmak. Vad man får stå ut med är ett sound med mycket skrammel, lo-fi och benrangel. Detta kompenseras mer än väl av albumets energi och svärta. Bästa låt: Sin in my heart A Kiss in the Dreamhouse (1982), 7
Bandets sound påverkas en smula av 80-talet. Musiken ter sig något mindre jagad, men bara något. Jag gillar den raka, ödesmättade She’s a carnival. Känslan av något olycksbådande skapas av ett läskigt tivoliorgelparti i slutet av låten och stämningen upprätthålls med hypnotiska Circle. Om man nu inte snurrat överbord kan man sätta på b-sidan där det gastas på i sedvanlig stil. Cocoon bryter av – det blir till och med lite jazzigt. Biten påminner om Rosa Pantern. Därefter avslutas albumet med Slowdive som kanske för tankarna till ett band som blev stora decenniet senare. Om än med en ganska annorlunda ton. Bästa låt: Slowdive |