Slowdive

Just For A Day (1991), 6
Här debuteras det med brittisk shoegaze-musik, fast en extra zombieaktig sådan.
Musiken går i snigelfart mest hela tiden. En får inte ha bråttom. Det är inte så mycket som händer, alltså, men samtidigt finns något halvt tilltalande med det. Det är dystert men samtidigt ganska vackert och spatialt med alla dessa sega stackaton och lager av beslöjade ljudmoln. I Erik’s song känns det som att dramat händer en bit bort, man står en bit på avstånd och funderar vad det är för skådespel som skådas. The sadman heter en låt och det hade ju varit ett passande namn för albumet.
 
Bästa låt:
Erik’s song

Souvlaki (1993), 7
Tunga, drömmande, dröjande toner sveper in i rummet. Klangerna är atmosfäriska, ekande, svulstiga, svärmande, vibrerande. Det är mycket här som påminner om Cocteau Twins. Fast nu är det 90-tal och indievågen har svept långt in i det brittiska fastlandet. Till skillnad mot det distade skrän som var poppigt denna tidsperiod är Slowdives musik alldeles ren och spegelblank. Det är vilsamt för öronen. Samtidigt dystert och knappast uppiggande. Speciellt en bit in i albumet känns det nästan som att allt stannar upp. Tills Souvlaki space station får skeppet att gunga igång igen. Meditation av Slowdive-snitt kan vara behövligt då och då.
 
Bästa låt:
Souvlaki space station

Pygmalion (1995), 6
När alla andra indieband försöker expandera utåt dras Slowdive i stället än längre in åt det abstrakta och introverta. Det börjar med en 10-minuters lång minimalistisk historia: Rutti. Det är tjusigt och avslappnande, rent hypnotiserande. Slowdive gör saker mycket konsekvent, särskilt i detta album. Här förekommer knappt några texter, bara några fjärran, indimmade röster hörs periodvis. Abstrakta, sorgsna mönster snarare än melodier. Musiken funkar när det bara är just detta stilla och meditativa som efterfrågas, och så är det ju inte alltid eller ens särskilt ofta. Musiken är elegant och snygg, men som regel behövs lite mer för att intressera.
 
Bästa låt:
Rutti

Slowdive (2017), 8
Slowdive är ett band som tagit paus vilket inte verkar ha gjort ont. Bandet har mognat med tiden och är tillbaka med snygga låtar till ett elegant, indränkt, lätt distat grundsound. Här bemästras konsten att göra vackert av få toner. Det fylliga, djupa soundet gör mycket men så även arrangemangen med mycket rymd mellan tonerna. Musiken är beslöjande dämpad men det finns också skimrande tongångar. Star roving förvånar med muntra skalor, det är ett riktigt brittiskt lyckopiller. Mittenpartiet glänser inte men albumet slutar lika bra som det börjar: först Go get it sedan ett tjusigt utdraget arpeggio i Falling ashes.

Bästa låt:
Star roving