The Smiths

The Smiths (1984), 8
Morrissey och The Smiths presenterar sig för världen med de inledande orden “It’s time the tale were told”. Det kan förefalla beslutsamt. Ändå blir starten märkligt försiktig. Musiken ter sig i början lite trevande, lite anonym, lite vemodig. Hela albumet har ett stråk av entonighet och dysterhet över sig. Men elegant är det, utan tvekan. Jag njuter av Johnny Marrs flinka och samtidigt något tillbakalutade gitarrplock en bit där bakom Morrisseys tjusiga, följsamma och ibland hysteriska sång. Med This charming man snärtar det till lite extra och musiken därefter höjer sig ett extra snäpp och fyller ut rummet väl.

Bästa låt:
Still ill

Meat is Murder (1985), 7

Meat is Murder är ett rätt entonigt album med en Morrissey som har rätt mycket att berätta. Det klagas och vevas på i ungefär samma stil och klang rakt igenom. Jämntjockt grådis. Smiths allra högsta höjder uppnås inte i detta album. Men även dimmiga dagar kan vara trevliga. Särskilt grått och mysigt blir det i The joke isn't funny anymore. Jag gillar strofen”I've seen this happen in other peoples’ lives and now it's happening in mine”.Man vaknar till rejält med hurtiga Nowhere fast. Därefter sugs man tillbaks igen in i den sköna dimman med ursnygga Well I wonder. 

Bästa låt:
Well I wonder

The Queen is Dead (1986), 8
Märklig start med en berättande och inte särskilt tillrättalagd låt. Det låter som om Morrissey är arg över något: drottningen och rojalismen kanske? Följande Frankly, Mr Shankley är radikalt annorlunda: spatserande och lättsam. Nu låter det muntert, men det sägs att Morrissey är arg på höjdare även här. Därefter byts skepnaden igen och nu hörs en lugn, sorgsen, beslöjande ballad. Hittills hyggliga låtar, men alltför tvära kast. Efter ett trist fjärde nummer börjar albumet på allvar med bara härliga låtar inklusive två klassiker: The boy with a thorn in his side och There is a light that never goes out.

Bästa låt:
There is a light that never goes out

Strangeways, Here We Come (1987), 7
I rytmisk marsch grymtar Morrissey igång The Smiths avskedsalbum. Även detta ett lyckat sådant: Musik för både avslappnad och koncentrerad lyssning. Under de första tre femtedelarna av skivan befinner sig musiken på en hög tajt nivå. Ett slags klimax nås redan av surrealistiska Death of a disco dancer där vi hör ett långt frenetiskt och rafflande outro. Läckert är att helsköna och okomplicerade Girlfriend in a Coma placeras direkt därefter. Komplext och enkelhet varvas elegant, utan överdrivna åthävor. Albumet innehåller ytterligare några lagom anspråksfulla gobitar. Sista delen av skivan är inte alls dålig, men tyvärr upprätthålls inte riktigt samma kvalitet.

Bästa låt:
Death of a disco dancer