Sonic Youth
Confusion Is Sex (1983), 2
Det finns i och för sig något konstnärligt i allt fult. Och de är kreativa: de har verkligen lyckats samla allt möjligt krafs från garaget. Fast det är inte garage, det är något slags underground. Och väldigt djupt där nere. Domedagsstämning. Frågan som infinner sig är om ljuden som hörs överhuvudtaget är att betrakta som musik. Mest känns det som ett gäng ungdomar som försöker vara svartast och märkligast. Fast det kanske är orättvist att framställa ambitionerna på detta vis. Inspiration hämtas från konstmusiker som Glenn Branca. Vilket väl förklarar att de lyckats hitta någon säregen harmoniskala som används systematiskt. Bästa låt: Kill Yr. Idols Bad Moon Rising (1985), 3
Sonic Youth bröt en del ny karg mark under 80-talets postpunkera. Stundvis låter det som att det bokstavligen är vad de sysslar med. En entonig klagosång och vinande garageskrammelgitarrer irriterar. Gitarristerna stämmer om gitarrerna på sina egensinniga vis: spökskalorna kanske. Dissonans härskar. Fabrikernas och gruvdriftens rytmik får fungera som modell. Med låttitlar som Society is a hole, I’m insane, Satan is boring och Halloween och inte minst albumets titel framgår vilket slags känsla bandet vill framkalla. Finns det något som är skönt i allt det eländigt fula? Nej. Men det vore snålt att säga att Bad Moon Rising är ointressant. Bästa låt: Halloween EVOL (1986), 4
Så här långt har Sonic Youths musik varit ångestframkallande. Varken mer eller mindre. Helt och fullt. Omslaget till EVOL väcker inte några nya förhoppningar. Eller? Mestadels fortsätts ett musikprojekt bäst kallat charmlös skoningslös mardrömsrock fullpepprad av gastkramande klanger och dissonans för hela slanten. Ändå går det att spåra här några väl gömda mer melodiska strukturer. Jag rent av gillar avslutande Expressway to yr. skull därför att den dystra musiken sätts in i en ram där en i alla fall nästan anar ett ljus långt borta i tunneln. Mot slutet av den har man förvisso hamnat ännu längre ned i avgrunden. Bästa låt: Expressway to yr. skull Sister (1987), 8
Nu händer det. Sister är inte starten på Sonic Youth men starten på en serie monsteralbum av gruppen. Jämfört med deras tidigaste alster har arrangemangen blivit mer tajta och koherenta, något som bara gör hela paketet än råare. De inledande riffen och tonerna i inledande Schizophrenia känns ganska varma, faktiskt. Relativt harmoniska klanger relativt Sonic Youth-mått ljuder. Outrot av denna inledande låt innehåller, förvisso, en krypande, smått gastkramande vändning. Sedan följer en aldrig sinande våg av energi, konvulsioner och monster. Monstren backas upp av en frenetisk och briljant rytmsektion, som faktiskt överglänses av en gitarrvirtuositet hos herrarna Moore och Ranaldo. Bästa låt: Cotton crown Daydream Nation (1988), 9
Det sätts igång befriande röjigt med Teen age riot. Likväl ter sig starten nästan som lugnet för stormen. Daydream Nation fortsätter kompromisslöst i 70 minuter utan andningspauser. Man sveps med i en skoningslös tsunami låt efter låt. Det här är otillrättalagd musik som tar tid att lära sig uppskatta. Man gör det till slut. För fulheten är konstnärlig. Det är ibland svårt att urskilja nyanser i infernot. Om det går att tala om ett klimax så uppstår det mot slutet i en trilogi kallad Trilogy. Mittenpartiet heter Hyperstation och nu sjungs det om en dagdrömmande nation och det är hejdundrande bra. Bästa låt: Trilogy Goo (1990), 9
Sonic Youth följer upp Daydream Nation med ett lika skoningslöst rockalbum. Det är fullt möjligt att skapa musik som är skränigare, snabbare och tyngre än det här. Men det är knappt så och knappast så med denna nivå av konstnärskap. Ett av albumets toppnummer – Disappearer – visar prov på känsla och skicklighet genom att placera en kort effektiv melodiös slinga mitt i allt skit. Goo är ett tumultartat ljudlandskap där fina klanger blandas med olika sorters urladdningar och urspårningar, men hela paketet hålls väl sammanhållet och drivs mot ett avslutande klimax i Titanium Expose, en låt med ett vansinnigt skönt riff. Bästa låt: Disappearer
Dirty (1992), 9
Man förflyttas till industriförorten. Skivans titel beskriver synnerligen väl både musiken och sången. Smutsigt och fult är det. Det skramlas, larmas, gnisslas och hulkas. Desperationen flödar. Det fula är samtidigt snyggt. Det råa och harmoniska växlas om varandra. Likaså alterneras det friskt mellan tempon. De skarpa kontrasterna gör lyssnandet en aning obekvämt, något som säkert var Sonic Youths avsikt. Några inte helt lyckade utfyllnadsnummer förekommer. Avslutningen är inte sylvass. Låtmaterialet hade kunnat bantas till 12 istället för 15. Men ändå: i det stora hela är Dirty ett förträffligt album som skickar lyssnare på många härliga resor. Även bort från industrin. Bästa låt: Theresa's sound-world Experimental Jet Set, Trash and No Star (1994), 6
Som kanske hörs på albumets titel handlar detta om en återgång mot en mer experimentell, otillgänglig Sonic Youth. Det är inte åt det hållet jag hade önskat mig utvecklingen. Något av kraften i bandets musik har avmattats. Musiken är förvisso inte utan kreativitet, sköna riff och dynamik. Associationen görs till industrier, maskiner och torktumlare. Bitvis uppnås känsla av desperation: Androgynous mind är exempel på hyfsat obekväm låt att lyssna på. Röj blir det med In the mind of the bourgeois reader, och sedan slutar allt med en mer reflekterande och aningen utdragen bit: Sweet shine. Sista minuten är inte vacker. Bästa låt: Self-obsessed and sexxee Washing Machine (1995), 7
Sonic Youth kör på med torktumlar-, eller kanske snarare, tvättmaskinrock. Deras rika repertoar av dissonanser återanvänds. Flera sköna monotona stackatopartier körs det med. I Little trouble girl ändras karaktären en smula där bandets aviga stil paras med en del flirtar med tuggummipoppen. Det är hur snyggt som helst, inte minst tack vare en duett av Kim Gordon och inlånade Kim Deal. Albumet är inte alls dumt, men en bit ifrån formtopp. Den avslutas med en 19 minuter lång tvålning och tvättning: The diamond sea. Den har flera intressanta partier och det är inte spilld tid att lyssna på dess eskalationer. Bästa låt: Little trouble girl A Thousand Leaves (1998), 7
Albumet rymmer elva låtar fördelade på fem kvart med åtskilliga utdragna eskalerande partier. En mer lågmäld Sonic Youth uttrycker sig, vilket inte är fel, och hindrar inte hög nivå av kreativitet i klanger och harmonier. Atmosfären är läbbig och påminner om gruppens tidigaste skivor. Ett fint alster är Wildflower soul: en pulserande och dynamisk rocklåt, med sköna gnisslingar på gitarren i ett långt eskalerande parti som drivs mot klimax men innan så sker sönderfaller allt i en grushög. Hits of sunshine (For Allen Ginsberg) är en annan bit att uppmärksamma, den tycks aldrig ta slut: tickar på in i evigheten. Bästa låt: Wildflower soul Murray St. (2002), 7
Sonic Youth är snällare men lika sofistikerad och konstnärlig och aldrig utan den där nerven. Staccato-gitarrerna är där, liksom de underfundiga ackorden. Rätt vad det är flyttas man in i någon alternativ rymd, ett ställe som bara Sonic Youth hittar till. Om det är Murry Street eller någon annan plats vet jag inte. Hur kan förresten en låt som heter Sympathy for the strawberry låta så eggande och farlig? 11 minuter långa Karen revisited är en pärla de första 3 minuterna. Sedan tvärvänder den. Vad som följer är ett längre parti abstrakta märkligheter som sakta tynar bort. Albumets flöde störs. Bästa låt: Rain on tin Sonic Nurse (2004), 7
Pattern recognition heter första låten. Låttiteln är träffande för ljudmönstret som hörs känns igen: typiskt hårt och avigt Sonic Youth-skrammel. Låt nummer två är förvånansvärt soft med en del fina melodier till skön stackatorytm i vissa delar. Alternerandet mellan låtarna med Moores vänliga, melodiska röst och Gordons vansinniga gastande eller skräckinjagande viskande är, som vanligt, inget annat än lysande. Själva låtarna växlar mellan god och mycket god kvalitet, även om inget fyrtal i ess kan hittas. Albumet avslutas mysigt med en Peace attack. Efter en sökande, lallande start uppenbaras ljuva solon på gitarrerna, särskilt några härligt förlösande riff vid 4.38. Bästa låt: Peace attack Rather Ripped (2006), 7
När en grupp lirat en bit över 20 år letar den kanske efter förnyelseförmåga. Den brukar sällan finnas där för en gammal och rostig grupp. Så är det lite med Sonic Youth, även om det måste sägas att bandet får bra mycket ut av sitt inövade mönster. Tvärtemot vad en kan se i åtskilliga långlivade grupper är detta verkligen inget förfall. Man kan ju också fråga sig: varför ändra på något som fungerar? Musiken är tät, med mycket driv, gnissel, smatter. Fina melodier dessutom. Turquoise boy erbjuder det eskalerande slamret man alltid längtar till när man lyssnar på Sonic Youth. Bästa låt: Turquoise boy The Eternal (2009), 8
Final! Något de inte visste om (?). Passande titel kanske för det sista albumet. Banmdets musik får summeras för den kommande evigheten. Trist att det skulle ta slut för konstocken är lika tajt och gedigen här som annars förr med samma slags larm, disharmonier, riff, stackato och så vidare. Kim Gordon är vid utgivningen av skivan närmare de 60 än de 50 men kan fortfarande låta mer utflippad och totalt oborstad än en utflippad och totalt oborstad tonårspunkare. Det är imponerande. Det hela – ja, allt – avslutas med en sugande, lurande, eskalerande, eggande karamell på bortemot 10 minuter: Massage the history. Bästa låt: Massage the history |