Spiritualized
|
Lazer Guided Melodies (1992), 8
Spiritualized debutalbum har ett läckert skivomslag föreställande två gummiartade figurer (djävulen och den vita damen?) som dansar flummigt mot kolsvart bakgrund. Kanske dansar till de till Lazer Guided Melodies? Kanske är den kolsvarta bakgrunden rymden? Musiken är atmosfärisk, experimentell, hypnotisk, uppbyggande och monoton. Och fantasieggande. Jason Pierce släpiga, märglösa sång passar ljudatmosfären. Musiken är trögrörlig de första tre femtedelarna men växer sedan mot klimax genom Take your time, Shine a light, Angel sigh, Sway och sist 200 bars. Segheten i början ger upphov till en spänning i väntan på klimax. Modigt är det att samla alla bästa låtar mot slutet. Bästa låt: Shine a Light Pure Phase (1995), 8 Spiritualized fortsätter med sin dynamiska och excentriska rymdrock. Musiken är bitvis pulserande och effektfull. På andra ställen står den still. Här och där uppnås smått hypnotiska nivåer, egentligen redan med inledande utdragna och meditativa Medication. Under senare delen av skivan eskalerar musiken med en serie karismatiska nummer. Tyvärr fastnar den mot slutet i ett ingenmansland. Det är själva låten Pure phase som under flera minuter – ganska meningslösa minuter - pendlar runt någon slags radiovåg eller vad det nu är. Till slut framträder sköna stråkar och så småningom, efter en del nya krumelurer, avslutas albumet mäktigt med Feel like goin home. Bästa låt: Medication Ladies and Gentlemen We Are Floating in Space (1997), 10 Musiken böljar fram i lugnt tempo med idel storartade låtar och fantastiska arrangemang med mycket blås och stråkar. På sina ställen ljuder en mäktig gospelkör. Här och där bryts lugnet med sprakande infernon. Tålamod krävs. Musiken tillåts dra ut på tiden, vilket innebär att lyssnaren får tid att hitta den rätta rymdsvävande känslan. Det mest fantastiska numret dröjer till den sista bluesiga, softa, repetitiva 17 minuter långa Cop shoot cop... Låten har ett nästan 5 minuter galet inferno mitt i som slutligen ebbar ut varmed musiken återgår sagolikt till det ursprungliga temat, vackert ackompanjerat av gospelkör, svagt blås och piano. Bästa låt: Cop shoot cop... Let It Come Down (2001), 7 Let It Come Down inleds förträffligt med en trio låtar: Do it all over again, Don't just do something och Out of sight. Musiken är rakare och snällare än i de tidigare albumen. Det byggs upp en smäktande stämning som hålls vid liv rakt igenom. Dessvärre är disharmonierna exkluderade. Över 100 musiker medverkade, vilket inkluderar en gospelkör. Musiken är mycket orkestral med blås och tjusiga stråkar. Det blir stämningsfullt och högtidligt därefter, fast i överkant. Skivan är lite för religiös och svulstig. Även om det inte finns något övrigt specifikt som stör blir det lite för mycket av det goda. Bästa låt: Out of sight Amazing Grace (2003), 6 Amazing Grace har en sällsynt tung, fräsande och gungande inledning. Man tror att det ska bli en tung, snabb och rivig gitarrskiva. Med tredje låten Hold on så tror man inte det längre. Amazing Grace saknar en linje, tyvärr. Det blandas friskt med en dos ömt och smäckert, en dos brutalt och hårt och en tredje dos jazzigt och blåsigt. Låtarna är inte dumma, somliga riktigt bra. Pierce vet var han ska stoppa in gospelkören och det stämningshöjande blåset och stråkarna. Delarna sammanfogas emellertid inte till en fungerande helhet och kasten mellan genrerna blir för tvära. Den magiska känslan uteblir. Bästa låt: Never goin' back Songs in A&E (2008), 4
Albumet saknar röd tråd. Eller: En intressant detalj är sex versioner av Harmony som är utplacerade med jämna mellanrum. Dessa fungerar som instrumentella passager till olika sessioner. Tanken är rätt kul om man hade kunnat ana något tema under varje session. Vilket man inte gör. En annan tråd är att Jason låter totalt loj, darrig och oengagerad - som en gammal Roger Waters. Nej, musiken är sömnig och nedslående. Ett antal vackra stråkarrangemang lyckas inte kompensera detta faktum. Tack och lov lyfts stämningen av några bitar. Bäst av dem är The waves crash in som har ett behagligt sövande gung. Bästa låt: The waves crash Sweet Heart Sweet Light (2012), 7
Efter korta introt Huh? (intro) chockstartar albumet med Hey Jane. Låten står för okomplicerad rak rock kryddad med gospel. Den är alldeles för trallvänlig, men ändå tillräckligt sofistikerad och spännande. Med avbrottet mitt i och dess fortsättning med marginellt ändrad ton bekräftar Jason Pierce än en gång sitt unika konstnärskap. Sedan pendlar musiken fram och tillbaks mellan två ytterligheter: å ena sidan förföriska gospelbitar och andra sidan sugande psykedeliska fräslåtar. Jag gillar de senare bättre. Pendlandet orsakar vissa problem för flödet. Det hör till vanan att Spiritualized inte får till helheten riktigt. Avslutningen So long you pretty thing är pampig. Bästa låt: Headin’ for the top now And Nothing Hurt (2018), 7
Albumet är vackert, gemytligt, romantiskt och har både tryck och rymd. Det låter lite som förr, med både egna och lånade referenser. I Let’s dance hörs spår av sådant som The Verves gamla bitterljuva symfoni. Spiritualized har behållit en del av dess gnistrande explosiva kraft. The morning after skickar lyssnaren till ett skönt inferno av monotoni, gnissel och bråkblås. Det är förvisso en bra bit upp till nivån under Ladies and Gentlemen-eran. Magi uppnås inte. Likväl: Jason Pierce har lyckats producera ett gäng rejäla bitar med djup. Det största felet är inte bristen på magi utan en överdos av romantik. Bästa låt: The morning after |
|