Bruce Springsteen
Greeting from Asbury Park N.J. (1973), 7
Springsteens debut engagerar. Bitvis. Debutlåt i debutalbum är Blinded by the light – en ärtig låt som både sätter sig direkt och en del avtryck för framtiden. Sedan böljar albumet lite hit och dit. En konstant är alla Dylan-vibbar, säkerligen ingen tillfällighet. Springsteen har sina referenser i ett försök att karva fram en yta för en 70-talets rockpoet. Förutom rätt hyggliga sånger gillar jag det emellanåt snärtiga, nästan hetsiga musicerandet på sax, klaviatur och slagverk. Det hade kunnat vara mer av detta. Albumet tappar viss intensitet i mitten. Emellanåt blir musiken aningen tjatig och pratig. Springsteen söker färdriktning men famlar lite. Bästa låt: Blinded by the light The Wild, The Innocent and The E Street Shuffle (1973), 8
Bruce Springsteen tajtar till sig med roligt snärjiga och utdragna pratlåtar. Förutom hans känsliga berättande präglas musiken av det snyggt grooviga och småjazziga kompet av alla prominenta figurer i The E Street Band. Sax, bas, tuba, dragspel och kongas och annat bidrar till såväl skön karnevalkänsla som mer småskalig och mysig kabaré. 4th of July, Asbury park (Sandy) är exempel på det senare och dragspelet här är ett lyckopiller. De sammansatta arrangemangen hindrar inte Bruce från att köra med en del enkla stämningshöjande knep, som en tjusig kör och några välplacerade och väl harmonierande pianopling i Incident on 57th street. Bästa låt: 4th of July, Asbury park (Sandy) Born to Run (1975), 6
Bruce samlar och koncentrerar all energi han kan hitta. Albumet är en uppsjö av explosioner i form av tjoande sax, svallande piano och en Springsteen som tar i så det spricker i brallorna. Det fungerar på sina håll. Born to run har glöd och nerv och avslutande Jungleland är mäktig På ett ställe, faktiskt, skruvar Bruce ned på tempot. Meeting across the river är en tjusig ballad mot slutet, där pianot och en fin trumpet vackert och stämningsfyllt matchar varandra. Här blir det lite så där sentimentalt nattsuddigt. Men det är synd att Bruce anammar denna svulstiga arenarock så ohämmat. Bästa låt: Meeting across the river Darkness on the Edge of Town (1978), 6
Vore det så att det en mest av allt gillade var svulstig bredbent rak rock precis klippt och skuren för konserten av det allra största formatet, ja då är den här skivan så gott som fulländad. Det här är rock och ingen roll. Det är också musik med bäst-före-datum. Välgjort är det absolut och lätt att ryckas med, men när låt på låt radas upp med klichéartade pianoriff och annat uppstår en mild känsla av tristess. Heder dock att Bossen kunde producera något som är så representativt för sin genre. Är en på rätt humör behöver albumet inte vara fel. Bästa låt: Badlands The River (1980), 6
Springsteen sjunger och spelar friskt och hurtigt. Välskrivna låtar bjuder han på, med god variation. Spänningsnivån är begränsad. Likaså mängden överraskningar. Allt är rakt och okonstlat, direkt och otvunget. Första halvan håller hög intensitet bortsett från den sega transportsträckan Independence day och den än värre och pinsamma I wanna merry you. I LP 1 funkar det alltså i snitt bättre med de lite snabbare låtarna även om titellåten som är en ballad är fin. LP nummer 2 är något stillsammare och jämnare. Det är förargligt att The River är ett dubbelalbum för så mycket tålamod har jag inte med Bossen. Bästa låt: Hungry heart |