Steely Dan
|
Can’t Buy a Thrill (1972), 9
Steely Dan, med frontfigurerna Donald Fagen och Walter Becker, chockdebuterar med välgjord, närvarande, varm, bilåkarvänlig, trevlig countryrock med inslag av jazz. Skivan håller en jämn hög nivå och glimrar till titt som tätt. Särskilt att uppmärksamma är medryckande Reelin’ in the years och Brooklyn (Owes the charmer under me) som har några synnerligen vackra toner. Överlag hör vi radiovänliga klanger och rytmer, aldrig utan att musiken blir ointressant. Snarare kryllar arrangemangen av kluriga påhitt och flinkt lir på instrumenten. Jag gillar också luften som finns mellan taktslagen. Och så gillar jag tidens sound, något Steely Dan mer än väl representerar. Bästa låt: Brooklyn (Owes the charmer under me) Countdown to ecstasy (1973), 8
Steely Dan vrider om rattarna mot en mer rytmisk och innehållsrik jazzrock. Med samma slags softa känsla bevarad. Musiken har klass, eller rent av konstnärlighet. Om det inte är djävulen så är det något annat förföriskt som sitter i detaljerna. Det är engagerande att hänga med och fundera vad som ska inträffa härnäst. Ta The Boston rag där ett stämningshöjande gitarrsolo mot en distinkt rytm smygs in efter andra halvan och inleder en avslutande eskalering. Åtskilliga sådana läckerheter fogas in mellan refrängerna. Det finns en smygande, nästan lite försynt dynamik i liret. Som i avslutande utsökta King of the world. Bästa låt: King of the world Pretzel Logic (1974), 9
Steely Dan fortsätter med sin på bara ytan anspråkslösa musik. Tvärtom avslöjas en hel del mer när man börja vända på stenarna. Pretzel Logic utgörs av 11 korta, pigga och händelserika alster. Titellåten är ett gott exempel på bandets skicklighet att ledigt och omärkbart glida över i olika stilar. I den blandas blues och jazz om vartannat. Kul också med lite gammal Ellington-ragtime i East St. Louis Toodle-O. Den klassikern skapar en härlig och effektiv kontrast mitt i albumet. På listan övrigt att önska finns egentligen bara mer av samma mynt. Kanske de tyglar sig lite till förmån för försäljningssiffrorna? Bästa låt: East St. Louis Toodle-O Katy Lied (1975), 8
Det kan tyckas omöjligt att skilja det ena albumet från det andra av denna slipade grupp, kanske en intressant utmaning för det tränade örat. Musiken är på det hela taget identisk med tidigare alster: en tät, innehållsrik, underfundig men ändå anspråkslös jazzrock. Om någon förändring har skett är det möjligen i form av ett ännu mer förfinat sound. Det är omöjligt att inte njuta av den klockrena klangen, melodierna, de enkla men ändå eleganta rytmerna, mikroförändringarna i tempot, de sylvassa gitarrsolona, det vältajmade pianot och all annan sofistikerad sunkighet. Steely Dan chockar på inget vis men orsakar alltigenom behaglig lyssning. Bästa låt: Doctor Wu The Royal Scam (1976), 7
Återigen pålitlig skön jazzrock på Steely Dans unika vis. Det är gemytligt, men det är väl inget här som inte känns igen från deras tidigare skapelser. Vilket i och för sig inte är nödvändigt därför at musiken är som vanligt gedigen. Under de första lyssningarna kan en fundera om bandet låter en smula trött, om påhittigheten haltar och om en del riff inte är lite sega. Kanske behöver batterierna laddas om? Ändå är det något som växer vartefter. Bland härligheterna finns …, ja, man kan hitta vad som helst, men jag väljer den smått naiva rytmiken i Sign in stranger. Bästa låt: Sign in stranger Aja (1977), 8
Soundet är suveränt, lagom avmätt. Musiken är stilig och rytmisk. Trots en ganska tight inramad känsla – ingenting här hotar med att flippa ur - är musiken inte händelsefattig. Den växer för varje lyssning och tjänar på nära och noggrann sådan. Den flyter på en hög jämn nivå, med några försynta mikroklimaxar såsom trumsolot i Aja. Ändå förvånas jag över att gruppen med dess kvaliteter inte prövade fler och större konststycken. Nej, musiken tickar på med behagliga klanger och klingar ut nästan omärkbart. Hög trivselpoäng blir det. Och det är en skiva som är omöjligt att låta bli att återkomma till. Bästa låt: Aja Gaucho (1980), 5
Det mer intryckta och inplastade soundet som skulle prägla 1980-talet märks här, när Steely Dan entrar detta decennium (och något mer under 80-talet skulle det ju inte bli). Följden blir att bandet känns vingklippt. Jag kan exempelvis inte förstå fascinationen över den fadda keyboarden som här hörs kompas i Glamour profession. Jag tycker också det finns en brist på kreativitet och energi. Albumet rymmer en lång lista musiker, men det är ändå som att Steely Dan fattas. Rytmiken är emellanåt trist. Nog med skäll nu: även om bandet knappast överträffar sig själv är musiken bitvis hyfsat trevlig att lyssna på. Bästa låt: Gaucho |