Stereolab
|
Peng (1992), 8
Här har vi en grupp som snickrat ihop ett härligt sound, om än något ofullgånget. Grundvirket är elorgeln. Soundet är i sin tur ryggraden för deras pigga låtar och samtidigt psykedeliska arrangemang. Musiken är repetitiv, ruvande och puttrande, men emellanåt gnistrar det till som i medryckande Perversion. I albumet förekommer också några arga gitarriff som kontrasteras mot behagliga melodier och harmonier samt kul sång av de kvinnliga rösterna. Som så många andra grupper den här perioden tycks de ha inspirerats av 60-talets avantgardemusik, men de lyckas göra det på ett eget vis. Vad som saknas är ett par vassare utstickare. Bästa låt: Stomach worm Transient Random-Noice Bursts with Announcements (1993), 8
Albumet öppnas med ett galopperande orgelinferno och tjusigt lallande fransyska. Briljans uppnås strax igen med Pack yr romantic mind, där ett vackert och ironiskt dam-di-dam pryder verserna. Albumet fortskrider med hög intensitet och kreativitet fast bitvis med snäppet väl aparta partier. Kärnan är Jenny Ondioline, ett 18 minuter monotont, sprakande, larmande inferno på harmonisk botten. Ca 7 minuter in i låten sker en metamorfos och sedan fortsätter låten med ett sprakande, larmande inferno på harmonisk botten, fast nu med aningen ändrat tonläge och mantrasång. Ytterligare en metamorfos skall ske när ett utdraget kaotiskt tumult härjar inför ett långsamt avtacklande avslut. Bästa låt: Jenny Ondioline Mars Audiac Quintet (1994), 7
Stereolab fortsätter att kapitalisera på dess patenterade tjocka, tajta sound till dess varma mantraharmonier. Bandet prövar inte mycket nytt, men kan uppvisa genomgående hög kvalitét på materialet. Det är lätt att sjunka ned i fåtöljen med ett brett inre leende. Det finns en bit som stör avkopplingen lite och det är Anamorphose. Detta därför att ett oregelbundet orgelpipljud löper igenom hela låten. Här är det omöjligt att helt njuta och det är säkert avsiktligt. Annars tilltalas jag lite extra av Transona five och Nihilist assault group som har bra driv samt International colouring contest - ett mysigt färggrant psykedelisk trallnummer. Bästa låt: Transona five Emperor Tomato Ketchup (1996), 8
Albumet är en kreativ explosion med en modell bestående av monotoni, sprakande oljud, vackra harmonier av stråkar och orgel, naiva körer, fräcka distade riff, underfundiga ljud – ja, det är allt sånt i en salig blandning. I vissa partier passar kanske implosion bättre som beskrivande ord. Inledande Metronomic Underground är en av flera egendomliga historier som för tankarna till Pink Floyd under gruppens första Syd Barret period. Stereolab visar upp en påhittighet och ökad komplexitet, och de lyckas göra det med bibehållen lättsamhet och popkänsla. Strereolab bekräftar med detta album att de är ett av 90-talets mest kreativa och coola band. Bästa låt: Cybele’s reverie Dots and Loops (1997), 7
Stereolab fortsätter göra snygg och smått flippad musik. Det täta orgelsoundet har emellertid ersatts med ett mer psykedeliskt duttande med percussion, marimba och liknande instrument. Detta gör sig bra i detta mer jazziga format med relativt mycket blås. Bandet förfogar över en del spännande trollformler med sällsynt förmåga att med enkla medel och härlig tajming sätta en behaglig känsla. Första delen av skivan är bäst. Vissa stunder kan musiken kännas väl inbunden. Den liksom fastnar, såsom i den sjutton minuter långa Refractions in the plastic pulse. När man väl fastnat kan detta stillestånd bland alla loopar te sig smått enerverande. Bästa låt: Brakhage |