Sufjan Stevens

A Sun Came (2000), 7
Sufjans debutalbum är en egensinnig folkpop med mycken variation av etniska influenser. Musiken snurrar runt på amerikanska, keltiska, persiska och medeltidska. Det är en eklektisk historia som berättas med rik flora av instrument: oboe, xylofon, banjo, piano, flöjtar, gitarrer, tamburiner och mycket annat som mestadels spelas av Stevens själv. Han sjunger också. Rösten är fin och lågmäld, förutom när han förvränger den med hjälp av datorn eller dåligt omdöme. Det blir en del småflippade kompotter av kulturelement. Det är kul med dessa knasigheter som dock emellanåt hotar estetiken. Balansen är viktig. Likaså längden. 72 minuter kunde ha bantats till 40.
 
Bästa låt:
Demetrius

Enjoy Your Rabbit (2001), 4
Nu har Stevens irrat sig in i den elektroniska världen och inte landat rätt. De kinesiska åren gås igenom i ett 80 minuter långt virrvarr. Det mesta här är inte särskilt vackert eller på annat sätt tilltalande. Bitvis är musiken riktigt krävande. Det låter som att Mike Oldfield ätit giftsvamp. Rytmiken är kanske det som engagerar mest. Elektroniska effekter kan det lätt bli för mycket av. Samtidigt är det roligt med folk som på riktigt försöker vara originella. Musiken är välgjord. Det går inte att låta bli att gilla vissa partier. Men varför får vi inte höra Sufjans fina röst?
 
Bästa låt:
Year of the Dragon

Michigan (2003), 9
Här kommer några fina hälsningar från Michigan, de stora sjöarnas stat. Sufjan glänser genom att spela själv ett tjugotal instrument inklusive oboe, horn, piano, bas, gitarr, xylofon, banjo, trummor och flöjt. Vi hör honom göra det i en dryg timme, genom femton korta och långa låtar som vävs ihop i ett stämningsfyllt flöde. Vi hör psykedeliska, underfundiga, snurriga vispoplåtar med utsökta körer. Det låter som Stereolab – ganska ofta precis så – och det gör ingenting. Sufjan behöver inte skrika för att skapa energi utan sjunger med skön lågmäld nästan viskande framtoning. Kanske just därför fungerar den rätt anspråksfulla musiken ljuvligt bra.

Bästa låt:
Vito’s ordination song

Seven Swans (2004), 9
Seven Swans består av idel smakfulla kompositioner med både ljus och skugga. Det är en röd tråd av anslående, nästan sorgliga toner och klanger – man tänker lite på Nick Drake – kontrasterad med en del mantran eller insprängda avigheter. Som i låten Sister. Här blandas harmoni, med smäcker melodi och kör, och disharmoni, i form av gnisslande och distade gitarrer. Det hela fungerar som ett långt intro för sist i låten kommer Sufjans behagliga nästan viskande röst och avslutar låten briljant med några verser. Vissa låtar blir nästan kusliga när det surrar igång någon slags psykedelisk karusellorgel bakom den smäckra förgrunden.

Bästa låt:
Seven swans

Illinois (2005), 9
Stevens har en särskild slags begåvning att snickra ihop gemytliga kammarpoplåtar som tilltalar en nästan direkt trots att arrangemangen är precis motsatsen till banala och tramsiga. Även Lennon/McCartney kunde det där. Musiken är len, skojfrisk, psykedelisk och kontrastrik. Den 75 minuter långa skivan har en tydlig idé, en speciell klang, ton och känsla som gör att man känner igen sig hela tiden, samtidigt som man inser att vad som helst kan hända bakom nästa hörn. Om skivan heter Illinois lär det finnas ett huvudnummer som heter Chicago. Så gör det. Låten är vacker, stämningsfull och snurrig. Liksom många andra alster.

Bästa låt:
Chicago

The Age of Adz (2010), 5
Allt Sufjan gör är elegant. Här fogas elegansen in i hans, med ett undantag, i särklass mest kryptiska och introverta produktion hittills. Albumet är fullproppat med epileptiska flipperljud och förvridna symfoniska piruetter. Det låter rätt kul till en början, men är i längden mest enerverande. Särskilt med beaktande att albumet är 75 minuter (varav 1/3 består av avslutande omöjliga Impossible soul). Så albumet blir till en krävande resa att ge sig in i. Stevens kanske ville testa hur mycket publiken tål? Helt klart präglas albumet av hans perfektionism och kreativitet, men det är inget jag längtar efter att lyssna på.

Bästa låt:
Vesuvius

Carrie & Lowell (2015), 10
Efter cirka tre, fyra takter fattar man hur fantastiskt det här ska bli. Allt som behövs är några arpeggion på banjon. Det är Death with dignity som ljuder. Vemodigt och allvarligt ska det bli, och helt oemotståndligt vackert. Carrie & Lowell är ren skönhet och skörhet. Rakt igenom konsekvent vackert. Sufjan har ibland hörts maximera allt möjligt, men här används en minimalistisk ansats. Och det görs superbt. Musiken är inte mycket mer än Sufjans känsliga röst och några tjusiga gitarrpling och ibland några andra kristallklara anslag på pianot. Musiken är naken, ren, sorgsen, direkt. Det är känsla i vartenda andetag.

Bästa låt:
Death with dignity