Rod Stewart
|
Gasoline Alley (1970), 7
Albumet innehåller fler covers än egna alster, från bland andra Small Faces, Bob Dylan och Elton John. Ett stycke historik med folklig rock ’n’ roll vill Stewart förmedla. Därför blir känslan något retro bitvis. Jag gillar det folkrockiga anslaget. Dylans Only a hobo är snygg i formatet. Det förekommer en del fart men musiken övertygar inte varje ögonblick. Kanske är det allra mest Rods röst som räcker en ganska bra bit för att man ska vilja lyssna en stund och trivas. Av hans egna alster är titellåten helt okej och Lady day är en mysig lallande ballad med skön slidegitarr. Bästa låt: Only a hobo (Bob Dylan) Every Picture Tells a Story (1971), 8
Albumet övertygar inte inledningsvis. De första tre numren har varken tuggmotstånd eller feelgood. En grej händer i slutet av låt tre som hissar albumet tre våningar uppåt. Instoppad sist i låten hör vi plötsligt Amazing grace på lyran och strax Stewarts röst. Vi hör sedan en serie ståpälsverk: Dylans Tomorrow is a long time, Stewarts genombrottshit Maggie May, övertjusiga Mandolin Wind, och sprakande (I know) I’m losing you. Avslutande Reason to believe drar ned tempo och intensitet, men sammantaget är detta en snygg form av folkrock med en artist som träffar gudomligt rätt i tonerna med sin skönt raspiga röst. Bästa låt: Maggie May Never A Dull Moment (1972), 7
Stewart växlar upp med snäppet tuffare och rakare standardrock, alltjämt med diverse folkliga inslag på felan och mandolinen. Det är god trivselfaktor. Den smått populistiska albumtiteln ska förstås inte påverka betyget, men signalerar att man inte ska leta efter alltför djupsinniga toner. Albumet saknar några riktiga utstickare som på föregående album men det är ändå en tät och spänstig skiva med enbart alster av god kvalitet och många detaljer som höjer stämningen. Och rösten gör ju sitt. Själv har Rod varit med och gjort cirka hälften av låtarna. Annars hämtas experthjälp från bl.a. Sam Cooke, Jimi Hendrix och Bob Dylan. Bästa låt: Italian girls Atlantic Crossing (1975), 6
Musikens rytmiska mönster känns rätt präglad av sin tid. En touch av soulfunk och bara skivomslaget skvallrar om discovågen. Formatet att ha upptempolåtar i a-sidan och ballader b-sidan kan man ha synpunkter på. Det bidrar inte till den bästa harmonin. A-sidan blir för hurtfrisk och b-sidan för söt. Båda sidor innehåller en mellantempolåt. Dessa gör gott. B-sidan inkluderar några covers, t.ex. I don’t want to talk about it och Sailing. Javisst, tjusiga ballader. Den senare är avsevärt bättre än originalet. Balladen Still love you är kanske intressantare för att där fogas snygga folkharmonier in. Den har Stewart gjort själv dessutom. Bästa låt: This old heart of mine (The Islay Brothers) A Night on the Town (1976), 6
Rod vet hur han ska göra för att charma publiken. Det är förföriska melodier och snärtiga refränger och stråkridåerna och doakörerna flikas in på de rätta ställena. Särskilt effektiva i dessa avseenden är inledande Tonight’s the night (gonna be alright), The Killing of Georgie (Pt 1 and 2) och balladen The first cut is the deepest. Den sistnämnda är dock inte överdrivet spännande. Albumet bjuder på trivsam lyssning, men överhuvudtaget är det lite för mycket hurtig pop i Rods rock för att det ska bli riktigt mustigt och edgy. Att bara lyssna på hans sång kan vara behållning nog, förvisso. Bästa låt: The Killing of Georgie (Pt 1 and 2) |