Sting

The Dream of the Blue Turtles (1985), 8
Arvet från Police finns här. Vi hör reggaetakter liksom känslan för monotonins suggererande roll. Än mer har Sting återknutit till sina musikaliska jazzrötter. Jämfört med Police-eran jobbar nu Sting med ett softare uttryck. Det gör inget. Det låter genomgående bra. Det finns en rikedom av sköna sekvenser och harmonier. Stings röst passar perfekt till den softa och ibland lite sunkiga jazzpopen. Sånginsatsen i Moon over Bourbon street är exemplarisk. Jag störs emellanåt av det lite plastiga 80-tals soundet som slagverk, saxofon och bas inte lyckas eliminera helt. Den annars så mäktiga Russians faller sig lite platt av den tunna keyboarden.

Bästa låt:
Moon over Bourbon street

Nothing Like the Sun (1987), 6
Det här är en ganska kort dubbel-LP - samtliga sidor innehåller tre låtar - där den softa sidan av Sting tilltar allt mer. Musiken är gemytlig och välarrangerad, men ofta tämligen långsam. Ett exempel är They dance alone. Den är över 7 minuter men det dröjer över fem och en halv minut innan den blir kul. Och hur kan man engagera både Eric Clapton och Mark Knopler där utan att det märks? Tredje sidan kontrasterar starkt med ett snabbare tempo och stökigare profil, fast med rätt medioker musik. Med sista sidan växer musiken, framförallt med den gamla Hendrix-klassikern Little wing.

Bästa låt:
Englishman in New York 

The Soul Cages (1991), 4
Sting rör sig steg för steg bort från Police-soundet. Soundet är polerat och stiligt. Men vad triggar igång smaklökarna?  Island of souls, All this time och The wild wild sea är fina och värda en del uppmärksamhet. I övrigt är albumet en gäspning. Emellanåt inte bara gränsar musiken till präktig. Why should I cry for you? hamnar en bra bit på fel sida och får mig att fundera varför jag lyssnar vidare. Stings regnskogsaktivism uttrycker sig i en del löjliga djungelljud. Med titellåten tycks han inse behovet av lite ekande rockriff. Jag vill hellre höra ”free free, set them free”.

Bästa låt:
The wild wild sea

Ten Summoner’s Tale (1993), 5
Sting har härvidlag kommit till en punkt när jag inte förväntar mig något längre. Eller jag förväntar mig småjazzig pop, några tårdrypande ballader till smäcker syntvägg och en del lurigt bluesiga ackord; musik som går hem i de flesta hem. Besvarad! Jag har svårt att engageras och beröras av denna finkammade mjukrock. Till det positiva hör att albumet i sin helhet är alertare än föregångaren. Det gör den på marginalen bättre. Men det är inte det snabba formatet som funkar bäst. Bitarna faller på sin plats med de lite långsammare men underfundiga It’s probably me och Something the boy said.

Bästa låt:
It’s probably me