The Stooges
​

The Stooges (1969), 7
The Stooges är ny pjäs på det sena 60-talets spelplan. Även om det kan spåras ett visst härmande av Rolling Stones och några andra är det en pjäs som vrider om ratten ”kaxig ungdomlighet” ytterligare något varv. Det som hörs är energiskt, rått och ett övermått av wah-wah-gitarrer. En ung Iggy Pop bräker ur sig för allt vad han är värd, inte med några djuplodande texter men med eld och lågor. Något jag för det mesta finner positivt. John Cale har producerat albumet och det är enbart positivt. Därför hörs bjällerklang, monotona stackatorytmer och entonig violin som spökar i bakgrunden.   
 
Bästa låt:
I wanna be your dog
​

Funhouse (1970), 8
Här liras en skoningslös soppa hård rock, vad en del kallar en start på punken. Men punken låter pojkaktig jämfört med detta. Funhouse uttrycker urkraft snarare än uppkäftighet. Till favoriterna hör Loose och Dirt. Den senare har ett eggande och segt monotont groove. Även 1970 är lysande där det mitt i all frenesi dyker upp en sax. Saxen kan tyckas malplacerad, men det är den inte och den fortsätter tuta effektivt och ihärdigt den återstående delen av skivan. Till slut, i L.A. Blues, urartar musiken till sammanbrottet: kanske den nödvändiga konsekvensen av ursinnet som uttrycks, men fint är det inte.
 
Bästa låt:
1970

Raw Power (1973), 7
Raw Power är en bra titel på det här albumet. Den signalerar vad musiken och Iggy Pop uttrycker. 33 minuter behövs för att förmedla uttrycket. Lagom är det. Under denna tidsrymd förs vi genom Search and destroy, Gimme danger, Penetration med flera – fräcka, riviga, gapiga, åmiga, sliskiga – alster. Rock ’n’ roll upphöjt till tre. Arvet från just rock ’n’ roll blir för mina öron en smula för tydligt, emellertid. Shake appeal är en sådan låt som kanske inte innehåller så mycket när man skalat av all distorsion och skrän. Sista låten heter Death trip. Det låter som en farlig tur.
 
Bästa låt:
Search and destroy