The Strokes
​

Is This It (2001), 7
Här studsar ett nytt band upp med fräckt, klatschigt och ettrigt anslag. Det jobbas med stackato-rytmer, upbeat, snabba pendlingar mellan två ackord och bitvis övertydliga referenser till Lou Reed, Velvet Underground och Iggy Pop. Den smått dämpade sången, näsan distad låter det som, passar soundet rätt väl. Rösten skär sig snyggt i slutet av Alone, together och på flera andra ställen. Skivan är bara 35 minuter och det är ideligen högt tempo så lyssnaren drabbas inte av stora ledan. Kanske att man saknar det där lyftet mot slutet och kanske att det blir lite för mycket av förfest och tuggummipop.
 
Bästa låt:
Hard to explain
​