David Sylvian
|
Brilliant Trees (1984), 9
Starten är ogästvänlig. Pulling punches krånglar sig fram med böksynt och metalliska gitarrer. Nästa bit, The ink in the well börjar med några sköna ackord på ståbasen. Efter några minuter gör flygelhornet entré. Mycket tjusigt. Det tjusiga fortsätter med dröjande Nostalgia, och med några ljuva aviga pianopling i Red guitar uppnås rysningar. Sylvian vet var han ska sätta in klangerna och harmonierna. Musiken bara växer. Den sunkiga rytmiken i Weathered wall är hypnotiserande och skapar en rogivande grund för en del märkliga toner från långt bort i öst. Trivseln fortsätter med Backwaters och en brilliant skiva avslutas med Brilliant trees. Bästa låt: Brilliant trees Gone to Earth (1986), 7
Första halvan av denna dubbel-Lp består av ambient, inbunden och allvarlig syntjazzpop. Allt rör sig i makligt tempo, fast med starkt markerad rytmik. Sylvian omger sig med musiker som kan sin sak såsom Mel Collins på saxen, Robert Fripp på gnisslande gitarrer och Ben Nelsons känsliga jazzgitarrer. Spännande kontraster uppstår. Några av de bästa stunder är när flygelhornet gör entré. Sista delen är helt instrumentell och det med få medel. Nu försvinner musiken in i en ännu tätare ambient dimma. Det är tjusigt, och kan vara rogivande vissa stunder, men jag hade hellre hört mer av varan från första delen. Bästa låt: Before the bullfight Secrets of the Beehive (1987), 10
Musiken är mjuk, dröjande och stämningsfylld. Sylvian har mod att låta låtarna ta tid, utan att de är långa. Musiken är sofistikerad utan att vara tillkrånglad med Sylvians drömmande sång, en rikedom av akustiska inslag och en blandning av pop, jazz och orientaliska toner. Resultatet är ljuv musik med en mycket beslöjande, avslappnande och på alla sätt tilltalande atmosfär. Musiken är tidlös, på flera vis. Några av de största numren är The boy with the gun, Forbidden colours och Orpheus. Den senare är fullständigt ljuvlig i sin melodi och harmoni, och har ett dramatiskt och mycket effektfullt avbrott mitt i. Bästa låt: Orpheus Dead Beas on a Cake (1999), 8 Sylvian skapar eleganta och vackert uppbyggda låtar. Musiken är introvert, ambient och kontemplativ. Det gäller att humöret stämmer. Om så är fallet kan lyssnandet bli riktigt behagligt. Om inte så blir det för segt. Musiken seglar fram i lugn bris. Helt och hållet saknas snabba låtar; vilket i och för sig är något av Sylvians signum. En ensam trumpet dyker upp här och några stråkar där. En och annan knasighet förekommer. Och några spöken. Allra bäst är I surrender. Men varför inte placera den sist istället för först? Det är en låt att somna in till, inte att vakna till. Bästa låt: I surrender |
|