Talk Talk
The Party’s Over (1982), 3
Det är ju lite kul att debutalbumet börjar med en låt som heter Talk Talk. Men själva låten är inte särskilt kul. Det är heller inte albumet. Det har en ganska tråkig allmän fadd ton och framför allt alltför syntiga arrangemang. Spänning är vad som saknas. Festen är över, liksom, innan den ens börjat. Nästan så att det är roligare att leta bottennapp. Det kanske får bli Hate: en förskräcklig sak med usel hoande kör. Känsla och potentiell skicklighet finns i alla fall i Have you heard the news. Det är monotonin i låten som får en att haja till. Bästa låt: Have you heard the news It’s My Life (1984), 3
Talk Talk har så här långt inte kommit längre än ordinär syntpop, och mestadels en ganska grådaskig sådan. Det blir antingen svulstiga men rätt meningslösa popdängor eller grådaskiga sega råttor. Av den senare sorten har vi sömnpillret Renee. Den är rent av deprimerande, särskilt refrängen. Visst görs på sina håll försök att få lite stil, lite organisk känsla i den syntetiska musiken, men förutom en gnagande bas och snygg trumpet blir försöket bara halvhjärtat. Kanske är det Mark Hollis nasala sång som är det mest intressanta här. Eller Paul Webbs bas. Den bär, som exempel, upp hela Does Caroline know. Bästa låt: It’s my life The Colour of Spring (1986), 8
Med vårens färger möts vi av loj, repetitiv och softig syntpop. Mark Hollis ömma och inlevelsefulla röst passar utmärkt atmosfären. Jag gillar hans emfas i refrängen av I don't believe in you. Med efterföljande Life's what you make it befinner man sig i ett skönt absorberande driv. Albumet stannar sedan upp med den stilla och fridsamma April 5th liksom senare med den ännu mer meditativa Chameleon day, där också jazzinfluenserna blir särskilt påtagliga. Med avslutande Time it's time faller man in i en skön lunk och man fortsätter gunga med musiken även en bra stund efter att den slutat ljuda. Bästa låt: Life's what you make it Spirit of Eden (1988), 9 Här drivs Talk Talk avsevärt längre in i den närmast kontemplativa musiken. Trots en rikedom av instrument är uttrycket minimalistiskt. Jazz möter klassiskt, och en del rock; post-rock. På sina ställen så gott som försvinner musiken i sin lågmäldhet och långsamhet. Vilket ibland bryts mot tämligen ljudliga och eskalerande klanger och rytmer. Skivans huvudnummer är den ypperligt behagliga I believe in you (jfr en låttitel på föregående skiva) som flyter fram i oerhört förförisk rytm och ljuva ambienta toner med ett och annat skrammel långt i bakgrunden. Musiken försvinner sedan bort i ingenmansland med oerhört stilla och mjuka Wealth. Bästa låt: I believe in you Laughing stock (1991), 9 Laughing Stock är som Spirit of Eden fast ännu mer. Eller snarare ännu mindre. Här dras nämligen det introverta till sin spets. Eller snarare mot sitt mitt. Musiken är stundtals oerhört inbunden och fjättrad och Hollis knappt hörbar i sin bräckliga sång. Högtidsstunden sker i After the flood. Det är en sanslöst gracil, beslöjande och harmonisk niominutare som drivs fram med släpig och hypnotisk rytm. Mitt i låten uppstår ett fräsande irriterande bakgrundsljud som varar i dryga minuten. Det är omöjligt att begripa vad som ljuder, och lika omöjligt att inte hänföras av den briljanta kontrasten mellan fult och vackert. Bästa låt: After the flood Se även Mark Hollis
|