Talking Heads
|
Talking Heads 77 (1977), 7
Talking Heads är ett udda namn på musikgrupp med udda musik. Jag gissar att deras musik låg alldeles rätt i tiden, nästan före sin tid. David Byrne, sångaren i bandet, åmar, tjoar och krånglar sig precis så som musiken gör. Den funkiga och klatschiga rytmiken gör sitt för att få en att vilja sätta på albumet igen och lyssna mera. Det är något i allt det sprättiga, stompiga och nervösa som lockar trots att allt gränsar till kategorin löjeväckande. Men det finns en kreativ knäppgök i oss allihop – det är det, tror jag, Talking Heads vill säga med sin musik. Bästa låt: The book I read More Songs About Buildings and Food (1978), 8
Det räcker att läsa albumets titel för att begripa att det ska bli mer knas från den här gruppen. Och javisst, det blir en galopperande start med Thank you for sending me an angel. Härmed inleds en mosaik av påhittig, rytmisk och lekfull musik. De funkiga riffen och grooven är en grundläggande del av gruppens stil med Stay hungry som ett gott exempel. Plojet, inklusive känslan att inget är seriöst, kan förvisso bli en smula enerverande emellanåt och några låtar når inte riktigt upp till högsta nivån. Albumet slutar lika sugande som det börjar, med en omöjligt rytmisk Big country. Bästa låt: The big country Fear of Music (1979), 6
Stundtals när jag lyssnar på Talking Heads och detta album undrar jag om de är rädda för musik på riktigt. För det här är fult, stökigt, tillkrånglat och avigt på alla sätt. Funk parat med punk och det låter unk. David Byrne kraxar som en kråka. Ändå rycks jag med i riffen, rytmiken och galenskapen. Mot slutet radas upp Animals, Electric guitar och Drugs och det blir allt annat än vackert. Talking Heads har kommit av sig lite i sin strävan att förse publiken med något som är avantgarde och samtidigt genuint. Istället skruvas det skruvade ännu ett par varv. Bästa låt: Air Remain in Light (1980), 8
Remain in Light börjar på ett sätt och slutar på ett annat, men är ändå ett besynnerligt väl integrerat album. Första tre låtarna, det vill säga hela a-sidan, är en oändligt repetitiv monoton funkkavalkad. Tvångsmässigt medryckande. Så sidbyte och Once in a lifetime spelas. Fortfarande funk, men mer melodisk och med skön klubbkänsla. Sedan en serie skumma bitar, samtliga med luriga rytmer och ett antal spöklika ljud. Förbli i ljuset, kanske Talking Heads vill säga, men alltihop dras mot det mörka slutet. Avslutande The overload är läskigast av hela repertoaren, rena rama Joy Division mörkret. Talking Heads bemästrar tidens anda. Bästa låt: Once in a lifetime Speaking in Tounges (1983), 7
Talking Heads jobbar vidare med sin ej 100% inställsamma men tveklöst kreativa och rytmiska musik. Funkigheten kan inte kritiseras. Jag har kanske lite svårare att förhålla mig till åtskilliga ganska larviga ljud och piruetter i musiken. Fast när det gäller den härliga avslutande This must be the place (naïve melody) så känns det ju lite skönt och avdramatiserande hur det som anges i parentesen vägleder tolkningen. Talking Heads är för övrigt imponerande konsekvent från första till sista ton. Det är i princip samma gung och smått loja gnällsång som råder. I alla fall tills vi kommer till nämnda avslutande munterbit. Bästa låt: This must be the place (naïve melody) Little Creatures (1985), 7
Inledande And she was ger upphov till pigg och munter stämning, som dessvärre försvinner med några inbundna takter i följande låt. Därefter följer en serie hyggliga, hyfsat lekfulla låtar. En viss stompighet kännetecknar albumets rytmik, något jag mestadels gillar. Stämingen växer efterhand, och en bra milstolpe är härliga Perfect world mitt i allt. Mest att se fram emot är de sista cirka tio minuterna. Först ut då är Television, en sjukt medryckande bit, i synnerhet de sista 80 sekunderna, och sist hörs galopperande Road to nowhere, en fartig bit med mycket karaktär som hade funkat lika bra som inledande nummer. Bästa låt: Road to nowhere True Stories (1986), 5
Här studsar Talking Heads in mot plaståldern. Soundet lider med mycket reverb eller vad det nu är som låter burkigt. Trummorna är dova, men det kanske snarare handlar om maskiner än trummor. Calypso-inslagen irriterar mig mer än nådigt: Hey now är en urfånig historia. Den här hurtigheten som präglar Talking Heads musik finns kvar, förvisso, men nu med brist på finess och med en påklistrad och stressig känsla. Generellt har albumet således begränsat lyssnarvärde och bara undantagsvis nås fornstora höjder. Wild wild life har en del av den där pigga tokigheten i sig. Generellt är andra halvan av albumet bättre. Bästa låt: Wild wild life Naked (1988), 7
Det här är vad som ska bli Talking Heads final. A-sidan är munter och jazzig med mycket blås. Roliga rytmer och harmonier bjuds det på, vilket ju inte är ovanligt för att vara Talking Heads, nu med inspiration från de stora kontinenterna i syd. Det blir en del avslutningsfeststämning med kabarré och calypso och sliriga gitarrer. B-sidan har en något avigare, mer introvert prägel, och är gradvis dystrare. Den som väntar på det sista väntar på Cool water och det är ett mäktigt avslut. Naked har inte skattats så högt i kritikkåren, men nog är det väl ett underskattat album!? Bästa låt: Cool water |