Tame Impala

InnerSpeaker (2010), 7
Australiensiska Tame Impala debuterar med ett påfallande fylligt, pumpande, indränkt och drömskt sound. Kevin Parker, som skrivit låtarna och producerat albumet, har sprängt in en massa reverb, surr och annat snurr. Inte olikt svenska Dungen, som de tveklöst inspirerats av. Sången skiljer sig emellertid. Parkers röst känns en bit avlägsen, vilket bidrar till en psykedelisk och loj känsla. Till den dunkla atmosfären kommer de genomgående ganska vemodiga och introverta melodierna. Det är samma slags soppa som kokas rakt genom hela albumet och några särskilt uppstickande peakar går inte att urskilja. Det är bra, men jag får en känsla av… tomhet.

Bästa låt:
It is not meant to be

Lonerism (2012), 7
Tame Impala renodlar sitt fylliga, sammansvetsade sound med gnistrande, sprakande, och svulstiga dekorationer. Samtidigt puttrar det lite på tomgång mellan varven. Efter ett segt parti hör vi fantastiska Keep on lying och då väcks allt dött till liv. En genial idé är att låta låten veva igång med en syntig stackato-rytm varmed efter ett tag en ljuvlig liten melodisnutt upprepas med olika instrument till ett bakgrundssorl med diffust mingelprat och skratt. Till slut tillkommer en sugande distande gitarr till allt annat. Trots allt gott lämnar jag lyssnandet med en känsla att det finns bra mycket mer som gruppen kan prestera.  
​
Bästa låt:
Keep on lying

Currents (2015), 4
Sofistikerat djupt sound kan man förvänta sig av Tame Impala och så blir det också här. Men vad som irriterar mer än måttligt är den oerhört smöriga sången i detta album. Det är obegripligt. Jag förmodar att Kevin Parker vill skapa en skön chilly känsla, men det hela blir så småningom inte bara enahanda utan odrägligt. Tar man albumet i små portioner kan man låta sig njuta av den smäckra atmosfären och de färggranna ljudlandskapen. Vissa låtar går i så fall bort: Yes I’m changing, Eventually och ’Cause I’m a man. Kevin får lyssna på Tom Waits till nästa gång.

Bästa låt:
Let it happen