Teenage Fanclub
|
A Catholic Education (1990), 5
Detta debutalbum inleds med Heavy metal. Som om det vore Heavy metal Teenage Fanclub vill flagga för. Nej, det här är snarare en ungdomlig form av indierock med ett antal utdragna, skramliga och småruffiga riffhistorier och shoegazesång. Det vill sig inte riktigt med sången. Man vill lite för ihärdigt låta grumlig och oborstad, men det blir bara tunt och svajigt. Produktionen är dyig. Som bakgrund är musiken inte helt oäven förvisso, det surrar på någorlunda behagligt, men jag gissar att det inte är just den effekten – hygglig bakgrundsmusik – som gruppen avsåg att skapa. Nu får de ta omtag. Heja heja!. Bästa låt: Everything flows Bandwagonesque (1991), 7
Det hörs direkt att soundet har mognat, vilket också gäller musikbeståndsdelarnas sammansmältning. Här stämmer de varma, fjädermolnlätta melodierna mot den indieburriga gitarratmosfären. Albumet startar starkt och friskt med The Concept, därefter en kort våldsamt slamrande Satan, mysiga December och sedan What you do to me. Den sistnämnda har allt som behövs för att smilbanden ska höjas: fräsiga indiegitarrer och fina refränger. Därefter är musiken robust, med luftiga harmonier och skönt vevande gitarrsurr, men håller sig inte på exakt samma nivå som starten. Arrangemangen övertygar inte hela tiden. Ett par av numren, Metal baby och Sidewinder vilar på något tunnare is. Bästa låt: The Concept Grand Prix (1995), 6
Teenage Fanclub renodlar sin lena, raka indiepop med klatschiga och effektiva melodier. Det är många gånger fint driv och tjusig stämsång såsom i albumets andra låt Sparky’s dream. Direkt efter den spelas Mellow doubt, en något mer dämpad låt, och här låter det som att Teenage Fanclub lyssnat på Nirvana, fast man har skippat allt det där arga. I vissa lägen blir musiken som en skön smekning för själen. I andra lägen är den inte lika rolig. Tur att gitarrerna larmar ibland. Man kanske inte ska klaga när en grupp bjuder på munter brittisk poprock, ja brittpop kanske det kallas? Bästa låt: Sparky’s dream Songs From Northern Britain (1997), 6
Inte mycket har hänt från föregående album. Det måste inte vara något negativt med det. Albumet har en tajt och hurtig samling bitar, så gott som alla med förförisk melodi. Någon samtidig motsvarighet vad gäller helmysiga melodier finns inte på långa vägar. En får stå ut med att det blir en smula banalt och nasalt ibland. Ballader blir extra problematiskt. Det söta måste åtminstone kontrasteras med fart och gitarrer. Något extra att uppmärksamma är de drivande darrande gitarrerna i Can’t feel my soul. Vad som gör sig bra mot slutet är Mount Everest med ett något burrigare nummer i moll. Bästa låt: Ain’t that enough Howdy (2000), 6
Howdy inleds fjäderlätt och på värsta Beach boys-vis med en massa baa-pa-pa-ba-ba-pa-pa. Känslan infinner sig snabbt att det inte ska hända så värst mycket. Så är det. Skivan går rätt mycket på tomgång med viss brist på nerv. En bit in i albumet hörs Near you som har lite av den där snygga och snärtiga TF-harmonin, med ett enkelt beat som lyfter låten. Gruppen är en fena på att hitta små enkla detaljer som skapar tillfälliga men signifikanta stämningshöjningar. Happiness, som exempel, innehåller en snygg gitarrsvajning. Musiken är fin, men tuggummiseg. Stämningen växer lite mot slutet med My uptight life. Bästa låt: My uptight life Shadows (2010), 6
Sometimes I don't need to believe anything är en suverän poplåt och en suverän öppning på ett album. Här är musiken tidlös: Man är tillbaks nånstans i början av 90-talet (Boo Radleys), eller kanske slutet av 60-talet (The Byrds). Ett annat snyggt nummer, Into the city, är precis just en blandning av Boo och Byrds. Fast utan alla avigsidor. Musiken är lättsmält, okomplicerad och snäll. Myspysiga melodier. Musiken stör inte på något vis. Allt låter trevligt. Allt går i samma tempo. Allt detta tillrättalagda är förstås ett minus. Fast ändå inte, för det är nånstans själva poängen med Teenage Fanclub. Bästa låt: Sometimes I don't need to believe anything |