The Field
|
From Here We Go Sublime (2007), 6
The Field som är en herre som heter Axel Willner debuterar med elektronisk, hypnotisk mantramusik. Musiken passar meditationen såväl som en rask promenad i det blöta mörkret. Det finns en rytmkänsla här som lustigt nog för tankarna vid något tillfälle till Fleetwood Mac och Lindsey Buckingham även om musiken därutöver har väldigt få likheter. Intressant nog förekommer också vid något annat tillfälle sampling från just Fleetwood Mac. Musiken handlar i mångt och mycket om en pendling mellan två lägen, mellan två harmonier: ljust och mörkt, vitt och svart, yin och yang, kropp och själ, inandning och utandning, liv och … Bästa låt: The deal Yesterday and Today (2009), 7
Rytmik, Akrobatik, Matematik. En, två, fyra, åtta, sexton takter om och om igen i en evig karusell. Lyssnaren drabbas av de metodiskt, pulserande och ihärdigt återkommande looparna. Resultatet: en behagligt svävande suggestiv känsla. Man flyter omkring bland bubblor, molntussar, planeter och rockringar. För somliga räcker det med en dator för att skapa känsla. Detta timmen långa album består av sex utdragna nummer: fem är snygga och ett är svagt. Det svaga är en seg råtta och det enda med sång. Förutom det gungar musiken på och på och på i samma sköna ruljangs. Sista pjäsen, Sequenced, är en riktig nagelbitare. Bästa låt: Sequenced Looping State of Mind (2011), 7
Titeln är träffsäker. Ett särskilt mentalt tillstånd uppstår i ett rum fullt av avslappnande rytmik, snurrande ljud och monotoni. Rummet är fullt men ändå tomt: fullt av tomrum. Det här mentala tillståndet låter sig kanske bäst uppnås när ens kroppsliga tillstånd inte klarar av annat än att sjunka ner i försjunkenhet och bara förlora sig i sekvenserna. Vill man lyssna på stökjazz ska man sätta på något annat. Här är det programmeringskonst istället för traditionell musikalisk virtuositet som härskar. Ibland räcker det. Vad som räknas är det som hörs och att det som hörs känns gott för kropp och själ. Bästa låt: Looping state of mind Cupid’s Head (2013), 7
They won’t see me heter inledande numret. En träffande låttitel, för det är så det känns som att det ska kännas när de mörka looparna snurrar igång. De leder en in i någon svart tunnel någonstans, där ingen någonsin kommer upptäcka en. The Field recyklar sina mörka, varma, svärmande, svällande cirklar. Inte ens föregående album uppnådde denna grad av monotoni och mantra. Är det brist på fantasi eller handlar det om maximal förfining av en viss formel? Hursom: musiken hjälper en sortera bort alla tankar. Det är där någonstans, i detta försvinnande, som både styrkan och svagheten med musiken finns. Bästa låt: Black sea The Follower (2016), 7
Albumet vevas i gång med titellåten och några otäcka kufiska loopar. En jagad känsla uppstår. Några skärande skrik anas i bakgrunden. Den dunkla elektriska mantramusiken fortsätter med rytmer och sound som smeker, masserar, bedövar, stillar och söver. Det är meditativt. Musiken gör sig bra i mörkret på färden mot obestämt mål. Kan det bli en smula enahanda? Ja, det kan det. Variation är det begränsat med. Ta vilken låt som helst i enmansbandets repertoar. Lätt vore det inte att gissa i vilket albumet den hör hemma. Men det är en tjusning med det också. Den svarta musiken lyser upp tillvaron. Bästa låt: Reflecting lights Infinite Moment (2018), 6
Finns det någon artist vars kreationer skulle vara lika svåra att klara ett blindtest – förlåt hörseltest – på? Infinite Moment utgörs av samma slags repetitiva, dova, malande och cirklande mönster som förekommer i tidigare album. Inget nytt under stjärnhimlen. Angenämt för örat är det hela tiden. Men det rätta sinnesmodet krävs för att det hela inte bara ska te sig långtråkigt och enahanda. Musiken kan vara bra för att drömma sig bort, att somna till om man behöver hjälp med det eller bara för att filosofera lite över livet och evigheten. Men det hade varit bra med något som kontrasterade mer. Bästa låt: Who goes there |