The The

Soul Mining (1983), 7
Bombastiska synttrummor chockstartar albumet. I’ve been waitin’ for tomorrow (All of my life) är lika frustrerande som dess titel antyder. This is the day som följer är klart mer dragspelsbehaglig. Bandets funkiga soulsynt är egentligen inte särskilt syntig och det förekommer en hel del tjusigt spel på riktiga instrument. Soundet är organiskt och klart. Matt Johnson, som ju är The The och skaparen av alla låtar, håller sig med en lång lista duktiga musiker. Uncertain smile fungerar som nav för alltihop. Den briljerar med sitt sugande groove och med pianosolot – spelat av Jools Holland – mot en monoton bas som avslut.
 
Bästa låt:
Uncertain smile
​

Infected (1986), 5
The The har här tappat något av stil och finess från den lyckade debuten. Infected har svårt att riktigt appellera till mig. Den är bombastisk och obekväm och känns avig och instängd. Det saknas charm. Nej, förresten nu är jag orättvis: Charm är just vad den halvjazzbluesiga Heartland har. Men det mesta i övrigt lider av att Matt Johnson nog vill vara lite sådär lagom utanför mainstream. Det kan i sig vara en bra ambition men just här blir resultatet bara halvlyckat och det spelar mig ingen roll om det finns dom som ser detta album som bandets mest lyckade.  
 
Bästa låt:  
Heartland

Mind bomb (1989), 7
Good morning beautiful smyger i gång till en dramatisk och ödesmättad start. Men stämningen förstörs ganska effektivt av det onödigt pigga beatet i nästkommande Armageddon days (are here again). Ironin går före musikaliteten här. Den här krypande, luriga känslan ska komma tillbaka flera gånger. Det gör även det mer ettriga, enerverande uttrycket. Jag gillar det förra bättre. Ramen för denna musikaliska genre kanske är någon slags soulfunkjazz. I Gravitate to me funkar detta som bäst. Upplägget är ambitiöst och anspråksfullt men träffar inte helt rätt. Detta sätt att foga ihop allvar och ironi blir några gånger mest högtravande och bombastiskt.
 
Bästa låt:
Gravitate to me